Kina och Japan i ödesdrama
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Annorlunda är det med Japan. Trots att Kinas konflikt med Japan officiellt tog slut 1945 är bearbetningen av det onda som hände tidigare ett olöst och allvarligt problem i relationen mellan två av världens giganter. Och gammalt groll blir som nytt när Kina växer i styrka och Japan närmar sig USA för att skydda sina intressen.
Sedan 150 år har Japan vant sig vid att vara landet på uppgång i denna del av världen. Nu är det Kina. Länge har Japan behandlat Kina som ett efterblivet land i behov av välgörenhet. Nu har på kort tid en japansk vänskaplig nedlåtenhet förbytts i oro.
Under 1990-talet växte Kinas ekonomi med 9 procent om året, Japans med en procent. Japan är alltjämt långt rikare, men Kina blir allt tydligare en rival till Japan, ekonomiskt, politiskt, militärt.
Länderna tävlar om energi från forna Sovjet och från Mellanöstern. De vill båda ha kontroll över energi i och handelsvägar över Sydkinesiska havet. Här gör Kina och andra stater anspråk på samma territorialvatten. Och i Östkinesiska havet krockar Pekings och Tokyos territoriella krav direkt, med Taiwan som extra komplikation.
Europa, först i väst och nu även på många håll i öst, tror sig ha lärt sig hantera stoff som gav upphov till 1900-talets tragedier. Öppenhet och förmåga till självkritik har varit nycklarna när demokrati vunnit över diktatur. Delvis har utvecklingen i Östasien följt samma väg.
Kina är ett bättre land än innan Mao Tsetung dog 1976 och Japan är en klippa i världssamfundet. Men det finns också sådant som skrämmer, exempelvis den nygamla nationalismen.
Kina rustar stadigt sin krigsmakt, likaså Japan uppmuntrat av USA att ta större ansvar för den regionala säkerheten. Som i Europa under kalla kriget kan frågan ställas om en väpnad konflikt mellan Kina och Japan är trolig. Då kan svaret bli nej. Men är den möjlig, finns förmågan att föra krig? Ja, då går svaret i riktning mot ja.
Det finns skäl för andra länder att se med oro på Pekings och Tokyos utspel av aggressivitet, även om de hittills brukat följas av en påklistrad försonlighet.
Japans ekonomiminister kallar Kina ett skrämmande land. Japan utmanar Kina med beskedet att man vill börja leta efter gas och olja i ett havsområde som också Kina gör anspråk på. Kina motsätter sig att Japan får en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.
Japans regering har godkänt en ny historiebok för skolan som slätar över japanska övergrepp i Kina på 1930- och 1940-talet. Boken skys av de flesta japanska skolor men att den godkänts blev gnistan som tände den senaste tidens antijapanska demonstrationer i Kina.
Till skillnad mot Himmelska fridens torg 1989 och de protester mot olika slags maktmissbruk som blivit kända utomlands handlar det nu om demonstrationer som tolereras, ja även uppmuntras av myndigheterna. Man må vara orolig för att tappa greppet och styr uttrycken för "folkets spontana vrede".
Å andra sidan upplevs demonstrationerna som ett redskap för att nå målet att värna den egna makten, inåt och utåt.
I fjol ökade handeln mellan Japan och Kina med 27 procent. Utbytet av varor gagnar båda sidor.
Sämre går det med politiken, när det på ena sidan finns en diktatur och på andra sidan ett land som enligt sina offer ännu inte förmått be om ursäkt för sina forna synder. (SNB)
Utrikeskrönika