När den senaste ekonomiska krisen ramlade in över oss för några år sedan försökte politiker i hela världen med stimulanser och stödpaket.
Reaktionen på det blev att Keynes återigen hade kommit till heders. Föreställningen var att man sedan 80-talet hade levt med den felaktiga (ideologiska) föreställningen att stimulanspolitik av klassiskt snitt inte fungerade. Av någon anledning hade Milton Friedman och andra lurat världens politiker att försöka undvika de välstånds- och lyckoskapande budgetunderskotten och inflationen.
Den nyliberala illusionen skulle nu slutgiltigt vara avslöjad.
Men nu vet vi återigen att Keynes hade fel och Milton Friedman rätt. Världen är av allt att döma på väg in i en ny allvarlig ekonomisk kris. Stimulanserna har inte hjälpt. De har endast orsakat att flera stater står på randen av bankrutt. Det intressanta är att vi visste att stimulanspolitik inte fungerar. Vi har sett det i storskaliga experiment minst två gånger förr under loppet av ett par generationer.
Det första fallet är den stora depressionen som följde på bankkraschen 1929. I det fallet har vi en myt som säger att det var The New Deal - storskaliga stimulanser i form av infrastruktur - som löste problemet.
Men sanningen är att 1939, tio år efteråt, var arbetslösheten lika hög som den varit i början av 30-talet. Det enda som hade hänt var att USA:s budgetunderskott och statsskuld hade ökat dramatiskt. De omfattande statliga ingreppen i ekonomin hade också orsakat att amerikanska företagare blivit allvarligt oroade för att USA var på väg att bli en fullskalig planekonomi liknande Sovjet och Nazityskland. De båda länderna framstod vid den tiden som framgångsexempel jämfört med USA. I dag vet vi att det inte var så, men både intellektuella och politiker lät sig (som vanligt, frestas man säga) duperas av propaganda och riggad statistik.
USA räddades av kriget. Omställningen till en krigsekonomi dolde problemen och efter kriget var uppbyggnad och produktion viktigare än regleringar. Stalinsovjet och Nazityskland hade också förlorat sin forna glans som förebilder för ekonomisk politik. Men myten om The New Deal hålls levande av vänsterpolitiker som alltid behöver argument för att öka statens utgifter och därmed makt.
Det andra tillfället är Europa och USA på 70-talet. Då ledde den keynesianska politik som var dominerande till det som då kallades stagflation - en kombination av hög arbetslöshet, nolltillväxt och hög inflation. Enligt läroboken skulle denna kombination av faktorer inte kunna existera. Inflation och budgetunderskott skulle enligt dåtidens läroböcker skapa efterfrågan och därmed tillväxt och arbetstillfällen. Europas ledare och ekonomiska rådgivare stod bokstavligen handfallna.
Ekonomen Milton Friedman som i bästa fall var ihjältigen, oftast förtalad, var den som kunde förklara vad som hände och hur problemen kunde lösas. Han rekommenderade stabilt penningvärde och budgetbalans. Framför allt betonade han att det alltid var staten som genom centralbanken styrde räntan och därmed inflationsnivån. Tidigare hade politikerna skyllt på alla andra - facken, oljepriserna, företagen, oturen - när inflationen steg. Friedman argumenterade med framgång för att det var politikerna, och bara politikerna, som valde att skapa inflation på grund av sina kortsiktiga intressen av tillfällig tillväxt som ett medel att vinna val.
Slutsatsen är att centralbankerna skall vara oberoende, offentliga budgetar balanserade och offentliga ingrepp i ekonomin små eller obefintliga. Det måste finnas regler, men dessa skall vara stabila och begripliga.
Det är en slutsats som begränsar politikernas inflytande och möjligheter att "visa handlingskraft". Därför tar de varje kris som förevändning att hämta tillbaka keynesianismen från dess rättmätiga plats på historiens sophög.
Men i dag, som alla gånger tidigare, har det visat sig att det är på sophögen den hör hemma.