Sex gånger sedan han den första februari blev USA:s utrikesminister har John Kerry besökt Mellanöstern, med fredsprocessen mellan israeler och palestinier högt på dagordningen.
Det gäller att få igång förhandlingar före september. Det är då FN:s generalförsamling öppnar igen. Kan man i Washington och Jerusalem peka på att parterna tar itu med sina problem blir det lättare att förhindra den utveckling som pågår, där Palestina utan att finnas som stat ändå med omvärldens stöd flyttar fram sina positioner.
Den utvecklingen är pinsam för USA, eftersom man bara har en handfull av FN:s medlemmar med sig i sitt stöd för Israel, vars ståndpunkt är att den judiska staten och palestinierna först måste bli överens innan Palestina kan träda ut på den globala scenen. Att det redan sker betraktar Israel som ett smygande hot mot sin existens.
Israel är ”USA:s bästa vän i världen”, enligt Samantha Power, som president Obama vill ha som USA:s nya ambassadör i FN. Vänskapen är förvisso inte okomplicerad, men nu är USA och Israel båda angelägna om förhandlingar.
Den palestinska sidan, företrädd av den svage president Abbas, knappast ens herre i sitt eget lilla hus på Västbanken, ställer förhandsvillkor, vilket Israels premiärminister Netanyahu avvisar. Parternas intresse av amerikanskt stöd förmår dem dock att göra gester av god vilja.
Men till vilken nytta? Kerrys ansträngningar har bemötts med kritik från dem som anser att fredsprocessen spelat ut sin roll och även med skepsis från dem som delar hans uppfattning att en tvåstatslösning alltjämt är möjlig.
Fredsprocessen drog officiellt igång för tjugo år sedan. Ett hemligt förspel hade ägt rum i Oslo, som fått ge namn åt processen. Det var i Washington i september 1993 som Israels premiärminister Rabin skakade hand med palestiniernas Arafat, under överinseende av USA:s president Clinton. I omgångar har sedan fredsprocessen dödförklarats, för att återuppväckas, av USA.
Frågorna på bordet är ungefär desamma som 1993 – gränserna, Jerusalems ställning, rättigheterna för dem som flydde när Israel tillkom 1948.
Men omgivningen är förändrad. Jordanien har alltjämt en mot Israel tolerant regim, men Gaza-remsan, som Israel lämnade 2005, styrs nu av palestinska Hamas vars mål är att utplåna Israel. Egypten genomgår svåra konvulsioner och staterna Libanon, Syrien och Irak riskerar att kollapsa på grund av inre motsättningar.
Israels instinkt är att vänta ut resultatet av omvälvningarna på andra sidan gränsen och höja sin egen beredskap.
Det skulle vara inte bara lönlöst, utan rentav skadligt, att nu aktualisera konflikten om det heliga landet.
Men man kan också, som utrikesminister Kerry, dra rakt motsatt slutsats av det instabila läget, och han tycks ha fått Netanyahu, mästare i israelisk politik, med sig. Att blickarna riktas åt annat håll, åt Syrien och Egypten, är snarast ett skäl att nu ägna sig åt relationen Israel-Palestina, i förebyggande syfte. Ty passivitet har också ett pris. Att betalas i framtiden.