Sverige har sina 40-talister, USA sina ”baby boomers” - generationer som var unga på 1960-talet och formades av dess händelser. De har genom sin talrikhet bestämt vad som ska anses värt att minnas av nutidshistorien.
De människorna på väg bort. Men John F Kennedys våldsamma död 22 november 1963, efter mindre än tre år som USA:s president, väcker känslor även bland dem som inte var med.
Dramatiken för 50 år sedan gör Kennedy speciell. I dag verkar dock amerikanerna nu i stånd att se sakligt på Kennedy, som en i raden av presidenter de använder som bollplank, för att förstå sitt land. Det går ju att jämföra Kennedy och hans tid med nuet. Hur hanterade han utmaningar hemma och utomlands, jämfört med föregångare och efterträdare?
Kennedy vann 1960 över Richard Nixon, med 49,72 mot 49,55 procent av rösterna. Att en katolik blev president tillmättes samma betydelse som Obamas hudfärg 2008.
Men i sak blev det inget större skifte. Kennedy hade profilerat sig som antikommunistisk hök. Han hade anklagat republikanerna för att inte rusta USA tillräckligt mot Sovjet. Ekonomiskt och socialt var han mera konservativ än liberal. I frågan om svartas rättigheter ledde han inte, han följde andra.
Så lät det inte när Kennedy efter sin död höjdes till skyarna, av anhängarna. De som från början ogillat honom eller tyckte att han inte skött sig väl teg, av respekt. Fakta kunde förträngas, när så mycket hände: Vietnamkrig, medborgarrättskamp, 1968 morden på ledande politiker plus Nixons revansch i presidentvalet.
Sedan kom reaktionen. Det hette att Kennedy höll vackra tal men åstadkom föga, att han var en samvetslös sexmissbrukare, att hans politiska hantverk pekade fram mot Watergate.
Den president Kennedy var det inte Sveriges statsminister Tage Erlander efter en träff i Washington 1961 i sin dagbok beskrev som intelligent, kunnig och modig: ”… nog skulle alla tecken bedra om inte Amerika i Kennedy fått en stor president.” USA-kännaren Per T Ohlsson skriver i en krönika i Sydsvenska Dagbladet att Erlander hade rätt. På en för Sverige avgörande punkt – ja! Nämligen hanteringen av Sovjet.
I juni 1961 grälade Kennedy vid en träff i Wien med sovjetledaren Chrusjtjov, som tycks ha sett sin motpart som svag.
Kennedy höjde USA:s militära beredskap. 13 augusti inleddes bygget av muren genom Berlin. 30 oktober sprängde Sovjet den största atombomben någonsin vid Novaja Zemlja, inte långt från Sverige. I oktober 1962 började Sovjet att på Kuba installera missiler som skulle kunna hota USA med atombomber. Kennedy hanterade dessa kriser så att en global storkonflikt undveks. Med, som symbol, avtalet 1963 om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären.Det kan kallas en historisk gärning. Och orsak till ett omdöme Kennedys beundrare nog inte skulle gilla – att han med sin fasthet och smidighet var en Reagan 20 år före Reagan.