Kärnvapenhotet slår tillbaka
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu är det dags igen, den 2-27 maj i New York. I en tid när det pågår en sorts kärnvapenkapplöpning snarare än kärnvapennedrustning.
I början av 1990-talet kunde man tro att kärnvapnen skulle avveckla sig själva. De uppfattades som meningslösa när stormaktsmotsättningarna avtog. Men i dag är kärnvapen politiskt hetare än någonsin sedan 1980-talet. Huruvida det finns kärnvapen i Iran och Nordkorea, huruvida kunskap om kärnvapen och "smutsiga bomber" - med radioaktivt material - sprids till terrorister är på dagordningen när supermakten USA diskuterar säkerhet med partners med och utan egna kärnvapen.
Indien, Pakistan och Israel är inte med i NPT. Israel förutsätts förfoga över nukleära stridsmedel, som yttersta avskräckning i en omgivning där Iran visserligen är enda stat som öppet säger sig önska se Israel försvinna men åsikten delas av många.
Nordkorea lämnade NPT 2003. Dess regim odlar noga sin bild av oberäknelighet för att förstärka oron utomlands för den kärnvapenkapacitet man kan ha. Hotet är Nordkoreas främsta exportprodukt.
Indien ser i sitt kärnvapen symbolen för den ledarställning man eftersträvar.
Pakistans kärnvapen har kallats den "islamiska bomben", ett led i den islamiska världens revansch gentemot olika slags fiender. Omvärldens ogillande har inte ändrat när det gäller Indiens och Pakistans åsikt att man behöver och har rätt att inneha kärnvapen.
I London, Paris, Moskva och Peking förblir kärnvapnet symbolen för en formell jämbördighet med USA. I de tre senare fallen också med en udd mot USA.
USA:s säkerhetsdoktrin, senast formulerad 2002, är att inte tolerera framväxten av något nytt hot. Andras kärnvapen är något som man måste skydda sig mot, genom diplomati och militära åtgärder. Det egna kärnvapnet ska utformas för bruk i framtida konfliktsituationer.
Sedan den 11 september 2001 har "rymdskölden", uppbyggnaden av ett försvar mot kärnladdningsbestyckade missiler från skurkstater och/eller terrorister, hamnat i skymundan för kriget mot terror och tyranni, men testerna fortsätter. Och det diskuteras utveckling av nya specialiserade kärnvapen.
Att hindra spridning av kärnvapen är ett huvudnummer i president Bushs utrikespolitik, och hans strävan stöds av alla NPT-stater, med eller utan kärnvapen. Kärnvapenmakternas oförmåga att uppfylla sin del av avtalet, att avrusta, irriterar de övriga, men de tycks överlag ha accepterat att hittillsvarande situation är den bästa möjliga, när kärnvapenmakterna samarbetar och atomenergiorganet IAEA vakar över att parterna håller avtalet.
Iran är då en svår utmaning. Iran är med i NPT, men det är realistiskt att tro att regimen vill ha kärnvapen.
Det passar in i ett gammalt mönster av självhävdelse gentemot araberna, inom islams värld, mot väst. USA, EU:s stormakter och Ryssland både samarbetar och motarbetar varandra i frågan om Irans civila och militära nukleära utveckling. (SNB)
Utrikeskrönika