Sommaren 2008 steg oljepriset till 150 dollar fatet när den globala högkonjunkturen toppade. 2009 var det nere på 40 dollar. Nu har det gått över 110 dollar. Men trots större osäkerhet än någonsin sedan Irak invaderade Kuwait 1990 verkar oljemarknaden ta det märkligt lugnt. Man tycks veta något som olyckskorparna - "200 dollar per fat" - inte känner till. Exempelvis att störande politiska förändringar typ Libyen stannar där.
När det på senare år talats om energisäkerhet i Europa har det varit problem med leveranserna från Ryssland. Nu aktualiseras begreppet energisäkerhet på ett sätt som påminner om hur det var 1973. Då fyrdubblades priset och, än värre, den ledande producenten Saudiarabien gick i spetsen för ett politiskt motiverat oljestopp. Syftet var att förmå västmakterna att tvinga Israel till reträtt. Israel hade då förvandlat ett hotande nederlag till militär seger efter Egyptens och Syriens angrepp - "oktoberkriget".
1974 bildade Internationella Energibyrån, IEA, av främst importländer som genom samarbete söker skydda sig mot störningar. IEA hade udden riktad mot OPEC, kartellen av oljeländer som tröttnat på att lyda västmakterna och deras företag.
Men med tiden har motsättningarna avtagit.
Således kunde 23 februari företrädare för 87 länder, som svarar för 90 procent av världens produktion och konsumtion av olja och gas, i Saudiarabiens huvudstad Riad enas om ett regelverk för att ge den globala energimarknaden "transparens och stabilitet".
I snart 30 år har världsledande Saudiarabien spelat en uppskattad stabiliserande roll. Kanske skrämde effekten, en utdragen lågkonjunktur, när man själv använde oljan som politiskt vapen. Saudierna har också i speciella lägen, som under krigen mot Saddam Hussein och nu bortfallet av olja från Libyen, ökat sin produktion.
Men hur hållbar är den saudiska politiken, i ett läge när det brinner i knutarna till den saudiska staten, i Bahrain, Oman, Jemen, och det spås om en fortsatt upprullning av arabiska regimer som kränker sina medborgare?
Financial Times i London skrev häromdagen att nu är sista chansen att modernisera Saudiarabien, ett i många avseenden högmodernt land, men styrt som vore det en samling beduinstammar. Kung Abdullah, 87, son till statsgrundaren Ibn Saud, död 1953, har försökt öppna upp för ett bredare inflytande, men stoppats av sina bröder.
Metoden att dämpa missnöje i ett land med lika stor andel arbetslösa ungdomar som Egypten eller Libyen, och hisnande motsättningar om tolkningen av islam, har varit en blandning av repression och nådegåvor. När Abdullah nyligen återvände hem från vård i utlandet öppnades således det kungliga ymnighetshornet. Den sortens "reformutrymme" finns ju.
Saudiarabien har å ena sidan gett upphov till islamisk extremism och 11-septemberterroristerna, å andra sidan gjort väst och världen ovärderliga tjänster.
Stabilitet har efter Tunisien, Egypten och Libyen blivit ett ord med giftstämpel, när det gäller utvecklingen i arabvärlden. Men stabil, ordnad förändring går det ju an att önska sig.