BO TURE LARSSON: Kan Turkiet trivas i EU?

Från 1987 till det senaste valet 2007 ökade i Turkiet de islamistiska och ultranationalistiska partiernas andel från 16,9 till 66,2 procent. Utvecklingen är paradoxal: Medlemskap EU är en övergripande fråga i turkisk politik. Den förenar den moderat islamistiska AKP-regeringen, vid makten sedan 2002, med motståndarna som säger sig försvara en sekulär ordning. Men samtidigt har just de krafter stärkts som markerar avstånd till väst: islam och nationalism. 17 mars skulle Turkiet premiärminister Tayyip Erdogan ha besökt sin svenske kollega Fredrik Reinfeldt. Dennes moderater har nära kontakt med AKP. Men Erdogan ställde in sitt besök, i protest, efter att riksdagen med en rösts övervikt beslutat uttala att massakrerna år 1915 på armenier och andra kristna var folkmord.Ett 20-tal parlament, hälften i EU, har uttalat sig som Sveriges, likaså utrikesutskottet i den amerikanska kongressens representanthus. Om att utländska politiker röstar så här säger Erdogan: "Det är grymt, taktlöst och okänsligt att denna fråga i flera länder förs fram som ett hot mot Turkiet... Turkiet kommer inte att skrämmas av illasinnade initiativ och oansvarigt uppförande".Erdogan ville inte heller tala om folkmord när han 2006 besökte Darfur, på inbjudan av Sudans regering. Det kunde inte handla om folkmord, sade han, eftersom alla berörda var muslimer. Trots att det moderna Turkiet inget ansvar har för illdåd när det osmanska väldet gick i graven tycks det omöjligt för en politiker som vill vinna eller behålla makten att säga som det är. Ty det skulle vara ett angrepp på nationens heder. Folkmordsfrågan förenar två av de starkaste krafterna i dragkampen om Turkiets framtid. Nationalisterna, starka i den länge dominerande i den förment sekulära militära och byråkratiska eliten, håller fast vid den hittillsvarande historieskrivningen, och bland islamisterna märks en ovilja att erkänna att muslimer kan göra något sådant man förknippar med väst. Det är i väst turkarnas ledare sedan länge sökt inspiration för att ge sitt land en ny storhet. Turkiet är med i både Nato och Europarådet, och förhandlar med EU om medlemskap. Flera EU-länder säger i dag i praktiken nej. Men frågan kan faktiskt också ställas om Turkiet egentligen vill, om man inser vad det innebär att komma in i EU. För det innebär att EU också kommer in i Turkiet. Turkiets islamister var tidigare, precis som extremnationalisterna nu, EU-fientliga. Men för drygt tio år vann en yngre generation övertaget. De insåg att EU med sitt krav på demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter kunde ge makt och respekt till den muslimskt traditionstrogna befolkning som ansåg sig föraktad av eliten. Vid makten har AKP arbetat för att avlägsna vad man ser som hinder för de fromma att leva i enlighet med sin tro. Att uppfattas som troende har blivit viktigt för den som vill göra karriär i eller affärer med staten. Även om stödet för AKP har minskat sedan storsegern i valet 2007 är partiet ännu överlägset störst i opinionen. Men det starka folkliga stöd för EU-medlemskap som fanns för ett par år sedan har försvunnit. En orsak är EU:s sätt att bjuda med armbågen. En annan kan vara självinsikt - att ett till 99,8 procent muslimskt land kanske inte skulle trivas i EU.

Bo Ture Larsson: Kan Turkiet trivas i EU?

"Trots att det moderna Turkiet inget ansvar har för illdåd när det osmanska väldet gick i graven tycks det omöjligt för en politiker som vill vinna eller behålla makten att säga som det är. Ty det skulle vara ett angrepp på nationens heder", skriver Bo Ture Larsson i dagens utrikeskolumn.