Det finns globalt en efterfrågan på goda ledare, statsmän/kvinnor som förmår styra utvecklingen. Exempel ur det förgångna brukar nämnas, allt efter tycke och smak.
För Israels del uppkommer då frågan: Kan en statsman heta Bibi? Och kan den politiker som kallas så i folkmun och av rubriksättare med brist på utrymme verkligen leverera – premiärminister Benjamin Netanyahu?
Den bibliske patriarken Jakob hade tolv söner. Den yngste hette Benjamin. Han gav namn åt Israels minsta stam. Minst, men också känd för sin stridbarhet.
Med sina 184 centimeter kan Netanyahu inte kallas liten. Och stridbar är han bevisligen. Innan han blev politiker var han elitsoldat.
Han har även demonstrerat sociala och intellektuella färdigheter: Han har varit diplomat och har flera akademiska examina på meritlistan.
Men från första början har han förminskats.
Kärleksfullt, som när han som pojke fick smeknamnet Bibi, för att skilja honom från en äldre namne.
Och kritiskt. Alltsedan han på 80-talet kom in i politiken har fienderna, och även de som gällt för bundsförvanter, beskrivit honom i nedsättande ordalag.
En svag ledare, kallas han av utrikesminister Avigdor Lieberman och ekonomiministern Naftali Bennett, medlemmar av Israels säkerhetskabinett, det som styr över krig och fred.
En man som lätt ger vika under press, sade företrädaren Ariel Sharons om sin mångårige rival inom det högernationella Likudpartiet: ”Han kan inte leda ett land. Absolut inte Israel.”
Men det är ju precis vad Netanyahu gjort, som premiärminister 1996-1999 och nu åter sedan 2009.
På sistone har man kunnat se och höra att ”Israelerna samlas bakom Netanyahu”. Kriget mot Hamas har haft ett folkligt stöd. Det har även Netanyahu vunnit på. Men han är inte populär. Det senaste valet gick dåligt.
Dock: israelerna vet att han kan tråckla ihop koalitioner. Den förmågan innebär att han ett bra tag varit ensam i ringen. Kaos i politiken är israelerna vana vid. Men det är för närvarande bara Netanyahu de tror har en rimlig chans att hantera det.
Alla, Israel och omvärld, vänner och fiender, är ense om att han är en god taktiker. Annars skulle han inte finnas kvar.
Men var är strategin? Visionerna?
Sådant efterfrågas både av dem som vill ha fler bosättningar och hårdare tag mot Israels fiender, och av dem som hoppas att Netanyahu ska göra ”en Begin”, eller ”en Sharon.”
Menachem Begin trotsade sitt partis instinkter när han i utbyte mot fred lämnade åter Sinaihalvön till Egypten.
Ariel Sharon trotsade den bosättarrörelse, vars ikon han varit, när han 2005 evakuerade Gazaremsan.
Men i Gaza övergick en omöjlig situation i en ny, med väpnade konflikter 2008 och 2012.
Nu kommer det an på Netanyahu att skapa något som kan ge varaktig mening åt det senaste kriget. Förväntningarna är små, men de finns.