Det återstår bara några veckor till det att den kristdemokratiska valberedningen kommer att presentera sin kandidat till partiordförande.
Det mesta tyder på att Göran Hägglund kommer att ta hem striden. Men med största sannolikhet blir det en styrkemätning på KD-rikstinget i slutet av januari. Odell går troligen hela vägen i sin kandidatur. Det är bra. Tror man på sin sak, ska man löpa linan ut. Dessutom tar det bort alla frågetecken kring huruvida han skulle ha klarat av att vinna en omröstning mot Hägglund. Odells erfarenhet är gedigen. Han har varit med och lett partiet, varit minister, suttit i partipresidiet och så vidare. Dessvärre är det just detta som också ligger honom i fatet. Han har varit med och styrt sitt parti på höga poster i decennier, han är onekligen en av dem som i grunden varit med och format partiet till det krisande parti det är i dag.
I detta är inte heller Hägglund utan skuld. Men jag tror att Göran Hägglund av olika skäl har bättre förutsättningar att klara av partiledarskapet. Med ett stabilare lag omkring sig skulle han kunna klara sin roll ännu bättre och vassare än i dag. Det behövs en strateg och en strategi - inte tio som byter skepnad efterhand. Således kan jag också stämma in i en hel del av den kritik som förts fram.
Om nu kursen varit otydlig, liksom strategierna och tankarna bakom de partipolitiska utspelen, behövs då ett parti som KD i dagens politiska verklighet?
Svaret beror på vilket KD som kommer ut genom rikstingslokalen.
En sak är given - det krävs förändring.
I det politiska landskapet råder klaustrofobisk trängsel i mittfåran. Moderaternas omorientering till ett samhällsbärande mittenparti skapar onekligen möjligheter för KD att profilera sig som ett parti för klassiskt borgerliga och konservativa väljare. Sådana finns, men i brist på ett pålitligt och trovärdigt alternativ till mittenmoderaterna, röstar dessa fortfarande på sitt gamla Moderata Samlingsparti.
Det finns inget hinder i den kristdemokratiska ideologin för att anamma denna utmaning, snarare tvärt om. Och för ett sådant parti finns det potential. Vågar man börja peka ut kursen åt detta håll tror jag att KD mycket väl kan tänkas ha framtiden för sig. Är man däremot fast besluten om att fortsätta trängas i mitten och varje dag försöka vara bättre socialliberaler än de andra socialliberala partierna, är hoppet om ett liv efter 2014 inte särskilt stort för KD.
Omsorg om människan i lägen i livet då hon är som skörast, så skulle den allmänna politiska linjen för KD kunna beskrivas. Det vore naturligt att bredda den linjen till att inte bara fokusera omsorg och trygghet i det lilla, utan på ett vidare plan än i dag låta politiken handla om att försvara den lilla människan och människovärdet i Sverige och världen. Kristdemokraterna har potential att bli den tydliga kriminalpolitikens och den aktiva försvars- och säkerhetspolitikens starkaste röst. Den röst som hörs från alliansen i dessa frågor i dag, är lika svag som Moderaternas nya babyblå partifärg.
För att det ska lyckas krävs viljan, tydligare strategier, vassare strateger och inte minst ett nytt lag kring Hägglund. Ebba Busch, som kandiderar till vice ordförande till Mats Odell, vore lysande som vice ordförande också i ett KD lett av Hägglund och journalisten Lars Adaktusson skulle matcha Hägglund och Busch och bli andre vice ordförande.
En regeringsombildning under nästa år är ingen omöjlighet - kanske dags att möblera om och tänka helt nytt. Områden där ministrar slumrat till kunde bli som nya och dessutom mer attraktiva med andra allianssystrar och -bröder i rollerna. Nya roller skulle mycket väl kunna leda till en breddad profil för ett parti som KD. Varför inte en kristdemokratisk justitie- eller försvarsminister?