Jag, en moderat frifräsarfeminist
Bekännelse. Anders Borg, moderat chefekonom och partibyråkrat, kommer ut som feminist i Expressen. Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man han är inte vilken ryggmärgsstyrd feminist som helst. En viktig markering gör han, när han hamrar in att det vore absurt att påstå något annat än att det finns biologiska skillnader. Uppenbart för de flesta av oss men lögnaktigt för extremfeminismen. Lite motsägelsefullt blir det därför, när Anders Borg flaggar för Simone de Beauvoir som sin förebild, Jean-Paul Sartres parhäst, hon som myntade slagordet om könet som en social konstruktion.
Men stor sak i det, det finns andra reflexioner att göra med anledning av det Borgska feministinpasset. Framför allt att det levererar en svidande kritik av välfärdsstaten, eftersom den "innehåller mekanismer som snedvrider våra val". Det är alltså så, att könsrollerna cementeras av skatter och bidrag och gör oss som individer mindre fria att själva forma vår framtid. En sådan liberal jämställdhetskritik mot högskattestaten är onekligen svår att vederlägga.
Likaså kan man reflektera över att det är en anställd partibyråkrat, som formulerar en politisk hållning till feminismen med utgångspunkt i sitt familjeliv. I vilken utsträckning sätter Anders Borg dagordningen för partiståndpunkten i sammanhanget? Vad hände med Kristina Alvendal, nyligen utnämnd jämställdhetspolitisk talesperson för moderaterna? Blev hon osynliggjord av den manlige kanslichefens härskarteknik? Eller var det bara så, att Anders Borg kände för att knåpa ihop sina funderingar?
Det finns ingen brist på faktaunderlag för föreställningen att kvinnor, som grupp, har lägre inkomst än män som grupp. Men är det politiskt relevant att kategorisera på detta vis? På liknande sätt kan man jämföra ungdomar med äldre, utlandsfödda med inhemskt födda, utan att det för den skull betyder att ett sådant kollektivistiskt betraktelsesätt bör ligga till grund för partipolitiska ställningstaganden.
Begreppet feminist låter sig inte så enkelt införlivas i den moderata liberalkonservativa ideologin. En grundläggande liberal tanke är individens frihet, och den står i motsats till en feminism som inte bara betonar lika rättigheter och spelregler, utan också lika möjligheter och resultat.
Ännu större problem blir det att säga att man är feminist och konservativ. Där ser idéarvet helt olika ut. Existerande samhällsstrukturer ses av den konservative tänkaren ett positivt värde.
De ger stadga åt samhället och vägledning åt människorna. Att familjen betraktas som en omistlig samhällets grundsten är inte uttryck för kvinnoförtryck, utan tvärtom något som är till gagn för både kvinnor och män.
Med detta sagt finns inte mycket att andra mot Anders Borgs samhällsanalys i övrigt. Välfärdsstaten orsakar störst problem för de grupper som den sägs vilja hjälpa. "Kombinationen av offentligt dominerande verksamheter och straffbeskattning av tjänster gör att det blir färre kvinnliga företagare", skriver Anders Borg bland annat.
Här finns ett lika viktigt som intressant spår att driva. Tänk om det är så att det är statens skatter, bidrag och regleringar som upprätthåller de skillnader mellan kvinnor män som feministerna går till storms mot? Om den analysen stämmer - vilket den gör i avgörande grad - borde feministen logiskt bli den nyliberala frihetskämpen.
Feminist, javisst. Men inte den kvinnofientliga fi-feminismen.