Islamofobi eller sakligt grundade farhågor?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Uttrycket fobi hör till de mest missbrukade i debatten. De homosexuella till exempel talar om homofobi så snart någon även på hållbara etiska grunder anser utövande av homosex vara ett onaturligt eller perverterat beteende.
Det är ett enligt min mening omoraliskt sätt att kortsluta sakfrågorna genom en överlägsen stämpel. Ni använder er av islamofobi på ett lika beklagligt sätt.
Först vill jag dock uttrycka min önskan att Karavelis förmodan om islams smittoeffekter på Sverige verkligen skulle gå i uppfyllelse i alla de positiva avseenden som många muslimer bär med sig. Menar sådant som gudstro, klart högre sexuell moral som nästan alltid återspeglar sig även i den allmänna moralen, mycket bättre sammanhållning i kärnfamiljen och släkten, jämställdhet mellan könen utan hemska feministiska avarter som går ut på att hata män och strimla karlar, om jag får låna ledarens rubrik.
Men i saklighetens värld är det omöjligt att förneka att islam är för närvarande världens största generator av våld och terror. Jag vet att många muslimer är emot det, jag vet det och känner med dem. Dessa två muslimvärldar smälter liksom samman för många till en hotbild från islam som inte alls är någon islamofobi. Inom islam saknas det nämligen en tydlig avgränsning mellan två olika "islam".
Situationen i Mellanöstern delar hela världen. Några är proisraeliska, andra propalestinska och det är alltid "de andra" som får bära hundhuvud. Men det är ett ofrånkomligt faktum att på Koranens grund anser sig en del muslimer ha mandat från Gud att utplåna Israel (ingen samförståndslösning kan det minsta beaktas) för att återinföra islam i landet. Ni vet ju själva båda två att det förhåller sig på det viset.
Så länge dessa islamiska krafter har förmåga att generera terror som i sin tur förorsakar nya våldshandlingar till svar och våldsspiralen stegras medan kontrahenterna skyller på varandra, så länge är fredlig lösning blockerad. Även detta är islam.
Så att ett sakligt synsätt tillåter varken ett totalt fördömande av islam, eller att blunda för det omfattande våldet som genereras med hänvisningar till Koranen. Vi vet ju dessutom att även islams grundare Mohammed var en (framgångsrik) krigare. Under århundraden hade sedan våldsamheten inom islam lika bra kålsupare i katolicismen, vars största "förtjänst" för kristendom var att den förvrängde den apostoliska kristendomen till något annat. En avart.
Mot Bibelns bakgrund sett har den katolska kyrkan aldrig varit kristen, endast en del individer inom kyrkan som ofta avrättades av kyrkan. Jag har ingen fobi mot varken homosexuella, muslimer eller kristna, bara försöker att inte generalisera och våga se olika sidor som de är i dem ofta mångfacetterade verklighetsbilderna. Önsketänkande är den vanligaste rådgivare för de flesta människor. Så länge vi håller oss till det, kan vi inte förstå verkligheten rätt.
DEBATT
Jan Stepán, Ukna, är fri debattör.
Jan Stepán, Ukna, är fri debattör.