USA:s motto är ”In God We Trust”, vi litar på Gud.
Att Iran gör det framgår redan av det officiella namnet, Islamiska republiken.Det är då för väl. För det 34 år långa iransk-amerikanska dramats huvudaktörer har stort behov av stöd uppifrån, när avtalet om Irans atomprogram ska befästas. Ett historiskt misstag, har Israels premiärminister Netanyahu sagt. Med fog kan hävdas att avtalet underlättar för Iran att öka sitt skadliga inflytande i Mellanöstern. För USA må ha sagt att man inte har regimförändring i Iran på dagordningen. Men regimförändring är ett gammalt mål för Iran när det gäller grannarna på andra sidan Persiska viken. För att inte tala om Heliga landet.
Men avtalet kan också ses som ett sätt att gå i rakt motsatt riktning, och minska den misstro i regionen som ligger bakom exempelvis kriget i Syrien.
För USA innebär det ökat manöverutrymme både regionalt och globalt ifall frågan om Irans kärnvapen kan petas nedåt på dagordningen.
Vali R. Nasr, född i Iran och ledande expert på sitt forna hemland, säger i New York Times att avtalet är historiskt, oavsett hur man ser på det. ”Det innebär ett seismiskt skifte i regionen”.
När shahen störtades 1979 blev USA till Stora Satan. Men i den ständiga dragkampen om makten mellan grupper inom regimen i Teheran har det givits tillfällen för en förbättring av relationen till USA. Exempelvis efter 11 september-dåden, när Iran var USA:s bundsförvant mot den gemensamma fienden, de afghanska talibanerna. Men det blev stopp, när president Bush i januari 2002 listade Iran som en av ”ondskans axelmakter.”
Obama kom som nyvald 2009 med inviter, men då hade Iran en president helt på Stora Satan-spåret. Efter Irans presidentval i somras styr även där ledare inställda på att lösa problem till ömsesidig fördel. Vid sidan om sedvanligt rackarspel verkar Irans toppolitiker, med och utan turban, nu överens om att ge diplomatin en chans.
Tidigare år fyllde den amerikanska utrikespolitikens nestor Henry Kissinger 90 år. Både belönad med Nobels fredspris och anklagad för de grövsta brott är han symbolen för så kallad realistisk utrikespolitik, i syfte att skapa och bevara fred utifrån stormakternas intressen.
I fjol skrev Kissinger i Washington Post att Obama som omvald president måste prioritera Iran: ”Varför förhandla med ett land som visat upp sådan fientlighet och opålitlighet? Just för att läget är så illavarslande. Genom diplomati kan ett acceptabelt resultat uppnås.” I mars 2012 hade utrikesministrarna i Finland och Sverige, Erkki Tuomioja och Carl Bildt, i New York Times sagt att i konflikten kring Irans nukleära program är diplomati enda lösningen. USA och Iran tycks instämma.
Men de fortsätter givetvis att främja sina intressen på andra, mindre diplomatiska sätt.