Ingen välvilja utan skyldighet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Människor är biologiska varelser som till exempel katter. Barn, precis som kattungar, är nyfikna på allt nytt som kommer i dess väg. En viktig utvecklingsfas för att lära sig för vuxenlivet. Med stigande ålder, med erfarenheter och med krav på att klara sig själv, blir både människor och katter allt mer skeptiska till det som är nytt och som man aldrig tidigare har kommit i kontakt med. En gemenskap som ligger djupt rotad och som har varit en förutsättning för artens överlevnad.
Bra kultur ska ge oss insikter och upplevelser som vi inte redan har. En rimlig reaktion från de flesta är då avståndstagande, eller i vilket fall skepsis. En beundrad och uppskattad konstriktning som "impressionismen", möttes av sin samtid med omdömet, "som att kasta skit i publikens ögon".
Bra kultur ligger i många fall "före och vid sidan om" och kan inte räkna med uppskattning i det korta perspektivet. Som jag skrev i mitt förra brev är fri kultur av vital betydelse för ett fritt och demokratiskt samhälle. Statsmakternas uppdrag är att se till att vårt samhälle utvecklas till att bli så bra som möjligt för alla medborgare. Därför ser jag inte deras stöd till kulturen som välvilja utan som en skyldighet.Svar:
Återigen, Jan Wiberg för ett insiktsfullt och träffsäkert resonemang om konstens och kulturens roll i samhället.
Men statsmakten har för den skull inte skyldighet att skattefinansiera allt som är bra för alla medborgare. Inte heller blir konsten friare av det. Snarare finns det risk för motsatsen, även i den bästa av demokratier.
KOLUMNEN
Bertil Jobeus