Ingen brist på pengar till snösvängen
För dyrt? Nej, det finns precis de pengar som behövs till snöröjningenFoto: Matilda Ahl
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att allmän mark i många fall förblir oröjd, att snö- och isbelagda gator och trottoarer är till fara för liv och lem och att snösvängen bygger vallar på privata tomtinfarter, är tillräckligt besvärande problem som de är. Var och en som drabbas av det har goda skäl att svära över kommunal nonchalans och kräva sin rätt.
Men samtidigt är problemen med snöröjningen djupare sett symptom på någonting allvarligare än så. De är i själva verket ett handfast - och klockrent pedagogiskt - exempel på hur den offentliga makten abdikerar från sitt ansvar. Grundläggande kommunala åtaganden tas inte på tillräckligt allvar, medan det spenderas miljoner på ändamål, som är så mycket mindre kommunala.
Vissa samhällsuppgifter är genuint gemensamma för oss medborgare. Skötsel av allmän mark - vår gemensamma mark - som gator och vägar, är ett uppenbart exempel på detta. Det är för att hantera den sortens angelägenheter kommunerna finns till. Det säger själva ordet: Kommun (av latinets communis=gemensam). Det kommunala mandatet är att ombesörja det som är gemensamt för alla, det som inte är det bör följaktligen skötas av andra. Sker det kan politikerna fokusera sin maktutövning på det som verkligen är kommunalt och göra det desto bättre till en kostnad som är rimlig för skattebetalarna. Vilket inte sker.
Att röja snö från allmän mark hör väl till de mest gemensamma anlägenheter man gärna kan föreställa sig. En kommunal kärnuppgift i ordets bästa mening, med andra ord. I själva finns ingen annan möjligt aktör i samhället, som kan bära ansvaret för det. Följaktligen är det ett kommunalt ansvar att också samvetsgrant fullfölja skyldigheten, inte halvdant eller bara delvis, oavsett omständigheterna. Och det gäller lika självklart all trafikerad allmän mark, utan undantag.
Gör den kommunala snösvängen det i Västervik? Nej, det gör den inte.
Det kan finnas synpunkter att lägga på åtskilligt i sammanhanget, exempelvis att vissa stråk - för såväl motorfordon som cyklister och fotgängare - får vänta för länge på att röjas, eller inte röjs alls. Men i den allmänna debatten under vintern är det framför allt två aspekter av snöröjningen som rört upp känslorna. För detta finns goda skäl med tanke på hur den kommunala hanteringen i båda fallen illustrerar en, milt sagt, bristande respekt för enskilda medborgare.
Dels gäller det kommunens ensidigt proklamerade fastighetsägaransvar för att hålla trottoarer och andra gångstråk fria från snö. Den offentliga makten lastar helt enkelt över ett offentligt åliggande på enskilda medborgare - till på köpet utan att ge ett öre i kompensation för tvånget. Det återstår alltjämt för .kommunens ansvariga politiker att redovisa den rättsliga grunden för kommandot.
Dels handlar det om att den kommunala snösvängen smiter från att röja undan de vallar den plogar upp på privata tomtinfarter. Som en insändarskribent noterade i VT häromdagen är kommunen, enligt lag, skyldig att se till att vallarna kommer bort. Men det struntar man helt enkelt i.
Det är lätt att inse ansvariga kommunala befattningshavares dilemma i sammanhanget. De har en skyldighet att hålla sig inom tilldelade budgetramar, när de skickas ut att försöka förklara att pengarna inte räcker.
Men att de råder brist på pengar är förvisso inget seriöst argument. Inte så länge miljonerna rullar till frivillig kommunal verksamhet. Sanningen att säga, saknas det över huvud taget inga pengar till snöröjning.