Identitet och demokrati i Mellanöstern
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så klokt skriver ambassadör Lars Bjarme i en uppsats utgiven av UD. Flitiga radiolyssnare på 1960-70-talen minns säkert Dagens eko-reportern Lars Bjarme, även på den tiden intresserad av utrikesfrågor. Han har senare arbetat som diplomat i Beirut, Kairo och Riyadh.
Vad Lars Bjarme främst tänker på är kollisionen mellan västvärldens förhoppningar om ett demokratiskt Mellanöstern och Mellanösterns tvivel på den västerländska livsstilen; en livsstil som många finner dekadent och omoralisk.
Han påminner om att Europa ofta kommit som erövrare till Mellanöstern. Minnet av korstågen och kolonialmakternas härjningar, liksom på senare tid USA:s Irak-intervention, har skapat och befäst en djup misstro mot västs avsikter. Det förklarar att när européer talar om införande av demokrati och mänskliga rättigheter möts detta ofta med stor skepsis. Vad är det nu som européerna är ute efter?
Lars Bjarmes bild är att reformer inte kan påtvingas utifrån. Men samtidigt finns det, menar han, en växande medvetenhet i de arabiska länderna om bristen och underskotten när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Arabiska forskare har själva tagit fram fakta, som pekar på behovet av samhällsförändringar.
Han skriver vidare, att det inte är någon överdrift att säga att grunden till dagens politiska situation i Mellanöstern i mycket står att finna i hur första världskrigets segrarmakter delade upp det ottomanska riket. Ta Egypten som exempel. Ett land som styrts av britter, turkar, mamelucker, de olika kalifaten, bysantiner, romare, greker och perser. Det har med viss överdrift sagts att president Nasser var den förste egyptier, som styrde Egypten på 2 500 år.
Om identiteter finns också missuppfattningar. I Mellanöstern i och Sverige kan flera identiteter existera sida vid sida - man kan vara både och. Man kan till exempel vara skåning och frikyrklig likaväl som arab och kristen.
En annan avgörande skillnad mellan väst och Mellanöstern ligger i den ofta starka lojalitet som araber känner för släkt eller klaner. Släkter och klaner är fortfarande mycket viktiga i Jordanien och Irak. Och släkttillhörighet och religionstillhörighet är också nära förknippade. Lars Bjarme påminner om att när Libanon blev självständigt 1943 fördelade de etablerade släkterna den politiska makten på ett sätt som fortfarande respekteras. Presidenten är kristen, premiärministern sunni-muslim och talmannen shia-muslim.
På lång sikt tror dock Lars Bjarme att demokrati skall vara möjlig i muslimska länder. Men påminner samtidigt om att för bara 20 år sedan fanns inga demokratier i Östeuropa. Och för 35 år sedan var Portugal, Spanien och Grekland diktaturer. Och han säger att det inte var så länge sedan som monarker i Europa betraktade sig som envåldshärskare av Guds nåde. Allt tar sin tid.
Men dialogen mellan västvärlden och Mellanöstern måste intensifieras!
Kolumnen