Under två långa dagar har den absoluta toppen inom Socialdemokratin suttit i krismöte. Oavsett vad Håkan Juholt och mycket blint troende Juholtlojala socialdemokrater påstår, så är det just ett krismöte som det "mäktiga" verkställande utskottet har haft.
I går vid 17-tiden kallades de väntande journalisterna in till en blixtsnabb presskonferens med partisekreteraren Carin Jämtin. Hon meddelade att VU också i fortsättningen har förtroende för Håkan Juholt och att Juholt åkt hem till Oskarshamn för att vila upp sig. Få frågor fick ställas. Trots beskedet rätades få frågetecken ut.
Många reagerar på den så kallade drevjournalistisk som man menar att media i allmänhet, men framför allt de Stockholmsbaserade kvällstidningarnas journalister, praktiserar. Den enorma skaran journalister och mediefolk utanför det socialdemokratiska högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm kan kanske ifrågasättas, men samtidigt ska vi hålla i minne vad det är som bevakas. Ett tidigare ointagligt fort står vidöppet, eller som Jonas Gardell uttryckte saken på mikrobloggen Twitter: "Sossarnas undergång är lite som Titanics. Hjälplöst står man bredvid och ser det osänkbara skeppet sjunka". Det osänkbara skeppet i svensk politik har genom hundra år varit det socialdemokratiska partiet - så är det inte längre.
Det så kallade drevet handlar alltså inte enbart om Håkan Juholts bostadsersättning, Juholts politiska vinglande eller för den delen bara om vad som felsades i Sälen eller om debaclet med budgeten och a-kassan. Det handlar om allt detta plus en lång rad andra misstag, tabbar och struligheter. Lägg därtill en ännu längre rad av politiska och strategiska problem som partiet hittills inte verkar ha tagit itu med under Juholts ledarskap.
En avsatt Juholt är långtifrån lösningen på alla problem för Socialdemokratin men frågan är om inte det är en liten del av den. Under de senaste dagarna har misstroendeförklaringarna mot Håkan Juholt duggat tätt. Visst har han också fått stöd, även av stora partidistrikt. Men i och med att ett stort misstroende dryftats offentligt är inte krisen över för Juholt, snarare har den förvärrats. Hur ska en ännu mer vingklippt Juholt kunna samla och ena? I slutet av nästa vecka är det partistyrelsemöte och då har distrikten hunnit reagera på händelserna på bredare front. Kanske är det redan då dags för nästa akt i dramat.
För några år sedan fick jag ett fembandsverk med titeln Arbetets söner av en god vän i födelsedagspresent. Böckerna är tryckta i slutet av 60-talet, de är i blått skinn med bokstäver i guld. Böckernas form visar att de är tillkomna under rörelsens glansdagar och innehållet är en exposé genom den socialdemokratiska arbetarrörelsens historia. I slutet av 60-talet stod S högst i kurs. I valet 1968 fick partiet under Tage Erlanders ledning över 50 procent. Det var ett enastående resultat som vittnar om en framgångsrik Socialdemokrati, ett folkligt förtroende för regerandet och för partiledaren och statsministern.
Bilden av Socialdemokratin, eller rättare, den socialdemokratiska bilden av Socialdemokratin, har fastnat här. I den enorma statsbärande kolossen i vilken människor kunde leva och dö. Det var Unga Örnar, SSU, ABF, Partiet, kvinnoförbundet, kooperationen med mera, med mera. Man skolades i partiets idéer, kultur och organisation. Det fanns internt en bredd i åsikter, det fanns pragmatism i politiken, det fanns ideologi att luta sig emot och partiet tog till sig av samtiden och förändrades med den. I dag finns inte samma efterfrågan på kollektivistiska lösningar, organisationsintresset är annorlunda, samhällsklimatet ett helt annat och Socialdemokratin levererar gamla svar på nya frågor och problem.
På försättsbladet i Arbetets söner, finns en undertext: "Text och bilder ur den svenska arbetarrörelsens saga". Ordet saga beskriver den socialdemokratiska historieskrivningen väl. Det är denna saga som måste hållas i minne när vi bevittnar pressuppbåd och det stora intresset för det som visar sig nu.
Socialdemokratin var intimt kopplad till makten, nästan varannan svensk röstade på partiet i decennier.
Nu, när partiet inte längre kan ta makten för given och har varit den förutan under ett antal år, visar det sig att det som återstår av sagans ståtliga och ointagliga borg endast är en kuliss i papier maché.