I Nuders festliga fantasivärld
Euforiskt statsråd. Nästintill den bästa av världar, flummar finansminister Pär Nuder. Foto: Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Risken är överhängande att en ny borgerlig regering sitter där igen med Svarte Petter. Det är ingen avundsvärd uppgift att sopa upp efter en skenande valbudget, när konjunkturen backar och pengar tryter till groteskt uppblåsta välfärdskonton.
Finansdepartementet skrävlar över Pär Nuders "satsning på äldre, ungdomar, integration och jobb". Jobben, det är "plusjobben"det - mitt i högkonjunkturen. Några riktiga jobb blir det inte av att staten "satsar". I den mån det blir några, kommer de trots "satsningarna". Tvärtom bidrar staten till jobb genom att avstå från att spendera och i stället sänka skatter, som bäddar för arbete och produktion. Pär Nuder höjer.
Mer intresserad är regeringskoalitionen av att försöka köpa röster med bland annat en höjning av studiemedlen med 300 kronor i månaden och fler"resurspersoner" i skolan. Det låter ungefär som när maktrobotarna i George Orwells 1984 tävlar om att bli den styvaste "ankprataren". Pär Nuders budgetmakare saknar inte förebilder, när det gäller att deformera språket.
Ändå är valfläsket inte fett nog för alla målgrupper. Lobbyorganisationen Sveriges förenade studentkårer vill ha minst 1 500 kronor till i månaden av skattebetalarna.
Lärarnas Riksförbunds kritik mot fler "resurspersoner" på bekostnad av fler lärare ter sig mera respektabel. När LR väl visar sig gå i bräschen för en ny lärarutbildning, som sätter fokus på kunskap och kompetens för uppgiften.
Högkonjunktur råder. Tillväxten är stark. Ändå går statens budget knappt jämnt upp. Och de som får mer pengar är inte nöjda.
Inte så lite handlar det om "de stigande förväntningarnas missnöje". Talesättet myntades av dåvarande statsministern Tage Erlander, för att beskriva hur människor kunde bli mindre lyckliga av att få det bättre. Förväntningarna på att det skulle bli ännu bättre i framtiden steg oavbrutet. När de politiska löftena inte infriades kom besvikelsen.
Välfärdsstaten gräver sin egen grav. Den förväntas alltid göra ännu mer, men den kan aldrig göra nog. För studenterna, till exempel.
Nästan den bästa av världar, sa Nuder. Den riskerar att bli mycket tillfällig. Trots att färsk europeisk statistik visar, att den svenske löntagarens levnadsstandard i detta lyckorike inte når upp ens till tre fjärdedelar av den danske grannens.