Barack Obamas rundresa 27 juni - 2 juli till tre länder i Afrika torde slutgiltigt ha skingrat alla föreställningar om att det skulle betyda något särskilt för relationen med svarta Afrika att USA har en svart president.
I Senegal var mottagandet vänligt men Obama generade sitt värdfolk genom att ta upp homosexuellas rättigheter i ett land där frågan till skillnad från i USA är fjärran från vad som känns angeläget för ledare och folk.
I Sydafrika anlände Obama i en stämning av förestående landssorg, vilken överskuggade statsbesöket. Men Obama fick bra betyg. Han uppträdde taktfullt, sakligt, framtidsinriktat.
Besöket i Tanzania, förr ett land i bakvatten, är nog det som gav bäst besked om USA:s relation till Afrika under Obama.
Här utlovades stöd till att bekämpa tjuvskyttet – 10 000 elefanter dödas årligen för att komma åt det elfenben Kina vill köpa. Här markerades vilja att delta vid exploateringen av det hittills energifattiga Tanzanias lovande naturgasfyndigheter.
Det sker i konkurrens med Kina, vars president Xi Jinping var här för bara ett par månader sedan, i samma syfte.
Ja, Obama ligger lite efter. På plats i Tanzania var nämligen redan USA:s förre president George W. Bush, på sin tredje resa till Afrika på mindre än två år, för att främja den kampanj han driver mot bröst- och livsmoderhalscancer.
Med sig hade Bush hustrun Laura. Hon hade inbjudit till ett afrikanskt kvinnligt toppmöte i Dar es Salaam, Tanzanias största stad. Laura och Michelle Obama var bland talarna.
Alltså, en illustration av att åtminstone i fråga om Afrika kan republikaner och demokrater samverka.
Och en illustration av att hudfärgen inte är avgörande för vilket intresse amerikanska toppolitiker visar Afrika.
Om engagemang kan mätas i tiden på plats överträffar för övrigt även Bill Clinton den statschef USA haft sedan 2009.
För Obama har bara varit här en gång tidigare som president, i Ghana 2009. Då hade han mycket bråttom, men hann i alla fall säga att ”Jag har Afrikas blod inom mig.”
Å ena sidan en meningslöshet, eftersom vi ju alla lär ha Afrikas blod inom oss. Å andra sidan möjligt att uppfatta som en politisk programförklaring.
Men den som efter Obamas valseger 2008 trodde att hans gener skulle bestämma politiken har fått tänka om. Ty han är i första hand en ledare som, påverkad av yttre omständigheter och inre övertygelse, i huvudsak går i företrädarnas fotspår, hemma och utomlands, med syftet att säkra USA:s intressen.
I svarta Afrika är det övertydligt, när Obama hakar på företrädaren Bushs initiativ för att bekämpa hiv/aids och förnya biståndet.
Man kunde önska att amerikansk politik allmänt skulle låta sig inspireras av den harmoni Afrika framkallar hos herrar Clinton, Bush och Obama – och deras fruar.