Det finns inga genvägar ur krisen, kommunpolitikerna har att rätta verksamheten efter intäkterna. Ett av de viktigaste politiska beskeden i budgetförslaget från Moderaterna och Socialdemokraterna är att kommunalskatten inte kommer att höjas. När kommunmedborgarna röstade fram ett nytt kommunfullmäktige i valet 2010, röstade man inte för skattehöjningar. En kommunalskattehöjning kostar mer än den smakar, en sådan drabbar mest de som redan har det tuffast ekonomiskt.
Vad har då lett fram till det förändrade politiska landskapet som Västervik nu står mitt i? Hjalmarsson har haft en ambition om ett så brett stöd som möjligt för sin krispolitik. Med andra ord; trots att han regerat i majoritet, ville han att underlaget skulle vara större.
Säkert kommer småpartierna att trilskas. Bättre då att söka ensamt stöd hos Kronståhl. Kanske är det så Hjalmarsson tänkt? Av allt att döma kom de mindre partierna till kommunstyrelsen i torsdags utan att känna till att Hjalmarsson och Kronståhl redan slagit sina påsar samman.
Skiljelinjen mellan småpartierna och de två stora, när det gäller den politiska organisationen, är kända sedan tidigare. I och med den borgerliga fempartialliansen och att S, V och MP samarbetat som block, har småpartierna fått platser i nämnder och styrelser som de inte skulle få med egen kraft. Sverigedemokraterna och Socialisterna, som står utanför denna typ av samarbeten, har inga platser i nämnder och styrelser. Utan de två valkartellerna som innebär att de stora partierna delar med sig till de mindre, får endast de tre största partierna i kommunfullmäktige - Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet - representation i nämnder och styrelser, det vidare samarbetet i SM-pakten innebär högst troligt att småpartierna med något undantag raderas från dessa.
Det är klokt att se över den politiska organisationen, jag tror på en mer slimmad nämndsstruktur. Men jag ställer mig dock mycket tveksam till huruvida det är en fråga som är värd att offra ett mångårigt allianssamarbete på. Det var dessa fem partier som gick till val ihop och som fick Västerviksbornas förtroende att leda kommunen. Även om majoriteten har hängt på ett mandat, skulle det varit omöjligt att bilda en allians med S som ledarparti tillsammans med de andra oppositionspartierna, med tanke på hur brokig denna skara är.
Svårare är det däremot att se hur man skulle kunna kompromissa med Folkpartiets tydliga krav på inga fler nedskärningar inom skolan och att hålla fast vid öronmärkningen av 11,5 miljoner till höjda lärarlöner - i andra
ordalag, skattehöjning. Här sticker FP onekligen ut.
2002 tog den borgerliga femklövern över styret av Västerviks kommun. Socialdemokraternas kunde sättas vid sidan av makten. Sådana maktskiften har varit historiska, strategiskt och politiskt viktiga och förekommit på många håll i landet. 2006 skedde det också på riksplanet och 2010 omvaldes en borgerlig regering. För tredje gången på raken valdes en borgerlig majoritet i Västervik. Detta har ett värde i sig, ett stort och betydelsefullt värde.
Det finns säkert moderater som är glada över att samarbetet med småpartierna är brutet. De har tagit plats på Moderaternas bekostnad i nämnder och styrelser och de har dessutom haft mage att, trots sin litenhet, trilskas i förhandlingar. Kanske skönt - att slippa "bjäbbet". Men samtidigt är det mycket viktigt att hålla i minne att Moderaterna inte är ett majoritetsparti - makten är inte given Moderaterna allena. Allianssamarbetet innebär ett givande och tagande. På riksplanet ser man alliansen som fyra partier som alla är centrala kuggar i arbetet. Det handlar om att verka för att Sverige ska styras av andra värderingar, intressen och människor än de som präglat svensk politiskt liv under merparten av 1900-talet - de socialdemokratiska. I Västervik bryter man nu mot detta.
Det är svårt att så här i SM-paktens linda utse vinnare och förlorare i samarbetet mellan Kronståhl och Hjalmarsson. Även om väljarkåren blir allt mer rörlig, sitter partiidentifikationen hårt hos många. Inbitna socialdemokrater som ser högerspöken i syne varje gång de hör Moderaterna nämnas vid namn, inbitna högermän- och kvinnor som ser rött så fort de ser en socialdemokrat. Själv tänker jag - inte röstade jag på Moderaterna för att få en sosse vid styret. Jag tror att många socialdemokrater funderar i samma bana fast tvärtom. Nu finns en budget, så småningom verkar tanken vara att samarbetet ska fördjupas i det dagliga politiska arbetet. Då är frågan: åt vilket håll bär det av?
"Tack för en trevlig tid! sa jag halvt på skämt och halvt på allvar när jag gick ut från gruppmötet på kommunstyrelsen i morse. Jag, Mariann (V) och Thomas Markljung (V) stängde dörren efter oss och kvar satt S och förberedde sitt samarbete med M", skrev miljöpartisten Anna Bodjo på sin blogg på vt.se i torsdags.
Också vänster planhalva splittras i och med SM-pakten, också där kommer det att få konsekvenser för hur man formar politik framöver.
Politik handlar om att ta ansvar, om att vilja och om makt. Men det handlar också om ideologi och värderingar - hur gärna Kronståhl än vill lägga sådana detaljer åt sidan.