DEBATT: Hur kunde det bli så fel?

Jag minns mycket väl dagen då de rödgröna presenterade sin första gemensamma budgetmotion i riksdagen. Under hela våren - fram till den dagen i maj - hade jag mött socialdemokrater i diverse debatter där jag fått försvara Alliansens jobbskatteavdrag. En kamerablixt senare byttes fördömanden ut mot acceptans: Jobbskatteavdragen var nu verklighet även för socialdemokrater. Och miljöpartister. Till och med Lars Ohly hade tvingats inse att höjd skatt med över en tusenlapp i månaden för låginkomsttagare var fel väg att gå. De talade om jobben. Så långt hade man lärt sig läxan från förlustvalet 2006, men om sysselsättningens relation till företagsamhetens villkor och drivkrafter sades mycket litet. De kostsamma reformer som föreslogs - där ibland 100 miljarder till höghastighetsbanor och riskkapitalfonder - kombinerade man med att återinföra förmögenhetsskatten. Den ska inbringa fyra miljarder om året. Fyra miljarder? Det är 0,8 procent av vad Skatteverket bedömde försvann ur landet när vi hade förmögenhetsskatt: 500 miljarder kronor. Nej, den verkliga notan, och vilka som skall betala, den blev så småningom tydlig. Det visade sig att det är en kombination av både dem som bor i storstäder och på landsbygden! Sällan har väl ett politiskt alternativ lyckats med detta konststycke samtidigt. De rödgröna vill blåsa nytt liv i fastighetsskatten och ovanpå det lägga en förmögenhetsskatt. Med andra så kommer människor med vanliga löner och som råkar bor i attraktiva områden runt storstäder att drabbas hårt. De vill införa en kilometerskatt som fördyrar varor och som främst slår mot jobben i landsbygden. Lägg där till en kraftig höjning av bensinskatten som drabbar - just det - människor som inte kan ta tunnelbanan till jobbet. Förutom denna kombination av förslag som stött på patrull i opinionen finns även mer generella förslag som slår brett över alla. De ska göra världens högsta marginalskatter ännu högre. De vill höja arbetsgivaravgifterna för unga med 10 miljarder kronor om året, samtidigt som de gisslar regeringen för att ungdomsarbetslösheten är så hög. De vill ta bort RUT-avdraget trots att det har skapat tusentals jobb för människor som annars haft svag ställning på arbetsmarknaden. Den fria etableringsrätten inom sjukvården stoppas. Och med snabbavveckling av kärnkraften kan vi räkna med högre elpriser och mer import av smutsig el.Fler och fler hävdar dock att De rödgröna tar rygg på Alliansen. Men vad påminner om allianspolitik ovan? Inte mycket. Valet handlar inte om justeringar i budgetposter utan om vilken färdriktning Sverige skall ta. Skall vi fortsätta på Alliansens jobbskapande politik eller Socialdemokraternas tidsmaskin anno 2006? Ska vi ha en regering som tar ansvar för statsfinanserna eller en som lovar allt till alla. De rödgröna må ha accepterat det mesta av jobbskatteavdragen, men utan alliansregeringen skulle det inte ha blivit några jobbskatteavdrag alls. Sahlin må tala om förnyelse men den enda riktiga reformen är att hon går i armkrok med Lars Ohly. Det rödgröna trumfkortet att acceptera jobbskatteavdraget föll dessutom snabbt i glömska när det stod klart att de ändå vill höja skatten för över 4,4 miljoner löntagare. Fyra månader har passerat sedan den dagen i maj. I veckan stod Sahlin återigen vid ett podium tillsammans med V och MP. Ett 18-sidigt dokument presenterades om hur de vill regera landet. Tanken som verkligen slog en var inte allt som saknades eller de skattehöjningar som blivit kända. Det var vad nästa krav kommer att bli från Vänsterpartiet?

Debatt: Hur kunde det bli så fel?

"En kamerablixt senare byttes fördömanden ut mot acceptans", skriver Tomas Tobé i veckans fredagskolumn och kommenterar bland annat De rödgrönas omsvängning i frågan om jobbskatteavdrag.