28 april anlände 150 amerikanska soldater till den estniska flygbasen Ämari. Där finns nu även ett par danska Natoplan.
Så Estland, och Sverige kan känna sig lite tryggare. Supermakten USA och västalliansen markerar mot Ryssland: Putins gröna gubbar göre sig icke besvär!
Sammanlagt skickar USA 600 soldater till Polen och Baltikum, för övningar under året.
Estlands president Toomas Hendrik Ilves är glad över att det nu finns ”kängor på marken”. Balterna har ju haft känslan av att övriga Natoalliansen inte riktigt tagit deras situation på allvar.
I utgångsläget fanns uppfattningen att Nato inte borde utvidgas österut, om Kreml knorrade. Med tiden vann dock den falang som hävdade att det var bäst att ta in de länder som ville och förmådde. Men, åter av hänsyn till Kreml, skulle man undvika permanenta baser. Och det skedde ingen beredskapsplanläggning, alltså att händer A så ska man ha förberett för att gå vidare mot B.
Det sista förändrades genom Georgienkriget 2008. Och även om de nu aktuella övningarna planerades innan läget i Ukraina blev akut är det väl ingen som tror annat än att de ingår i strävan att sätta gränser för det Kreml som verkar ha tappat känslan för gränser.
President Ilves säger att grundvalen för de förändringar som skett i Europa sedan 1989 kollapsat. Den grundvalen skulle vara att man inte ändrar gränser med våld.
Jugoslavien gick under i en våldsorgie. Men det är förstås viktigare när det är en stormakt, med anspråk på att följa folkrätten, som ändrar gränser. Och det med argument som öppnar för exploatering av etniskt ryska minoriteter. Ryssarna utgör ungefär en fjärdedel av befolkningen i Estland och 28 procent i Lettland.
Balterna uppskattar stödet från sina nordiska grannar, inte minst Sverige, vid återupprättandet och konsolideringen av självständigheten. Balterna understryker vikten av EU, och att vara med i samarbetet fullt ut, symboliserat av att först Estland och sedan Lettland gått över till euron, med Litauen på tur 2015.
Man noterar det praktiska stödet från västeuropeiska Natoländer.
Men när det verkar mörkna vid horisonten måste man, vis av den historiska erfarenheten, främst sätta sin lit till det fjärran USA och till den egna förmågan, militärt, politiskt och socialt, att stå upp mot hot utifrån.
Det är den inre tågan, stärkt av USA i ord och handling, som avgör om de senaste tjugo åren av självständighet ska bli något beständigt. Eller bara ett mellanspel i det ryska väldets historia, likt 1920- och 30-talet.
Estland tycks både inse situationens allvar och kunna bemästra den. Man har allmän värnplikt och hemvärn. Försvarsbudgeten uppgår till två procent av bruttonationalprodukten. Två procent är målet Nato satt upp men bara en handfull länder når upp till. Lettland och Litauen ligger under en procent. Annat prioriteras, av goda skäl. Men utan egna ”kängor på marken” uteblir tryggheten när Putins Ryssland finns i grannskapet.