Är du en av de nervöst skrattande människor som nyligen kommit till ditt lokala bankkontor bara för att få reda på att det inte länge hanterar kontanter? Var inte rädd, du är en del av något större! Eller kanske är det just rädd man bör vara. Den allmänna samhällsvandringen mot ett kontantlöst samhälle framkallar en hel del orosmoln på den finansiella horisonten.
Förvisso har den som påstår att kontanter inte spelar samma roll som de en gång gjorde en poäng. Om vi låt säga skulle jämföra hur stor andel av BNP som består av cirkulerande kontanter, har denna på ett halvsekel gått från en tiondel till att i skrivandets stund blott utgöra en trettiondel. Dessutom kräver den globaliserade ekonomin och därigenom vårt välstånd, transaktioner med en sådan hastighet att fysiska kontanter helt enkelt inte duger till. Detta för att inte nämna hur fasligt bekvämt det är med att låta sin aldrig sinande ström av räkningar betalas via kort eller autogiro.
Så långt tycks idéen om det kontantlösa samhället dra det längsta stråt i denna tvekamp mot kontanterna. Detta till trots är dess baksidor allt för betydande för att negligeras.
Tänk er en värld, inte helt olik vår egen, där den enda egentliga skillnaden är att vi saknar kontanter. I denna värld har jordens alla människor ett bankkort men inga kontanter, eftersom de inte existerar. Gott så! Men tänk om det uppstår en konflikt mellan vardagskunden och den berörda banken. Rätt mängd kontanter tycks inte inkommit på ett konto eller kontanter på ett befintligt konto tycks rent ut av ha försvunnit–banken nekar. Då kan man förstås hävda att det för denne kund bara är att inleda en rättsprocess eller byta bank. Och visst, den friheten har man förvisso. Däremot skulle man troligen inte ha friheten att undslippa placera sina pengar på en bank. Detta eftersom man inte kommer kunna ta ut sina tillgångar i fysisk form–vi lever ju trots allt i det kontantlösa samhället. Då får vi helt plötsligt en situation där den enskilde konsumenten är tvingad till att ingå ett kontrakt med en bank för att ens kunna förfoga över sina tillgångar. Det skulle i sin tur innebära att kunden blir något av en slav inför bankerna som blint måste förlita sig på deras expertis. Särskilt eftersom kunden inte hanterar några tillgångar på egen hand och således har påfallande låg trovärdighet i frågor om transaktioner. Detta samtidigt som bankerna slipper arbeta för sina kunder, något som knappast ger anledning att erbjuda kvalitetsgarantier och pålitlighet.
Men om det kontantlösa samhällets något dystopiska tendenser inte räcker till för att vända den övertygade, har det även visat sig synnerligen sårbart för yttre påverkan. Under julhelgen drabbades storbanken Nordea av två omfattande driftsstörningar vilket hindrande dess kunder från att använda internetbanken och under nyårsafton kunde Handelsbankens kunder inte använda sina betalkort. Dessutom har bankerna under stresstester visat sig mycket känsliga vid eventuella kriser och katastrofer. Denna problematik kokar i slutändan ner till att hela samhällsekonomin blir helt beroende av några enskilda aktörer som av naturens makter eller den som önskar, med lätthet kan slås ut.
Efter denna långa harang av smädelser ska inte någon missförstå–argumenten för att ha sina pengar på banken har vid otaliga tillfällen besegrat madrassen som grogrund för det allmänna välståndet. Därför är denna kolumn på inga vis en reaktionär manifestation för avskaffandet av vare sig bankväsendet eller våra kontantlösa betalningsmetoder. Däremot är det en ödmjuk liten hyllning till de dryga 90 miljarder kronor i kontanta medel som fortfarande finns i omlopp. Detta eftersom våra kontanter är en garanti för våra intressen i en fråga som är bra mycket större än det kontantlösa samhällets praktiska konsekvenser.
För frågan om det kontantlösa samhället är större än det rent materiella. Det är en principiell fråga om den enskilde människans frihet att själv förfoga över sina tillgångar. För denna frihet kommer visionen om det helt kontantlösa samhället alltid utgöra något av ett hot. Och dess konsekvenser kommer vara betydligt mer bekymmersamma än vad en börs med småmynt är att bära. Därför bör fler av Tjustbygdens så sparsamma, bondförnuftiga och ordspråkskära smålänningar ta till sig det där att man hellre har ett mynt i madrassen, än tio på ett konto i en värld utan kontanter.