Det går inte en arbetsdag för mig som politisk redaktör utan att jag är i kontakt med någon eller några politiker - antingen på lokal-, regional- eller på riksnivå. Så ser min politiskt fullmatade dag ut.
Så är det dock inte för särskilt många. Långt ifrån alla väljare minns vilken kandidat de kryssade för i förra riksdagsvalet, eller vet vilka som företräder valkretsen i riksdagen. Ännu färre har träffat den riksdagsledamot som man är företrädd av.
Personvalet har förändrat bilden något. Nu har kandidaterna möjlighet att föra personvalskampanjer och profilera sig på ett helt annat sätt än tidigare. Förr, när det endast var partiorganisationerna som satte listorna, fanns inte ens den möjligheten. Det har gått i rätt riktning. Men frågan är om inte ett ännu större inslag av personval skulle göra gott för demokratin. Kanske skulle våra representanter i riksdagen våga ta ut svängarna mer och inte ständigt agera röstboskap åt partierna i voteringarna i kammaren.
Spärrarna i personvalet borde plockas bort helt. Ytterligare ett sätt att sätta press på att få riksdagsledamöter som är mer effektiva, produktiva och ansvarsfulla vore att få ner antalet.
När riksdagen samlades i går efter sommaruppehållet möttes 349 ledamöter. Så många är det som företräder befolkningen på strax över nio miljoner. På tok för många, hävdar jag. Inte minst rymmer de stora partiernas riksdagsgrupper ett antal ledamöter som inte gör särskilt mycket väsen av sig.
Det är nog lätt att gå vilse i anonymiteten och aldrig hitta ut igen.
I ett reportage i gårdagens Aftonbladet uttalade sig några tidigare toppar inom svensk politik, tidigare justitieminister Thomas Bodström (S), tidigare talmännen Ingegerd Troedsson (M) och Tage G Petersson (S) för en förändring av antalet riksdagsledamöter.
Sverige med mindre än 10 miljoner invånare representeras av 349 riksdagsledamöter. Tyskarna som är över 80 miljoner representeras av 622 ledamöter. I Österrike som befolkningsmässigt är något mindre än Sverige representeras väljarna av 183 ledamöter i parlamentet.
Jämförelserna med de båda europeiska länderna är talande. Sverige borde klara sig lysande med färre än 349 riksdagsledamöter. 249 nämns av en hel del som ett lämpligt antal, däribland den moderate riksdagsledamoten Hans Wallmark i gårdagens Aftonbladet. Det exakta antalet är inte det allra mest väsentliga.
Givetvis har storleken betydelse. Men riksdagen är för stor - inte ens alla ledamöter har en ordinarie utskottspost.
En församling som Sveriges riksdag kan å andra sidan inte bli hur liten som helst. Men det beslutande organet får inte vara något där man kan sitta och föra en anonym tillvaro utan direkta ansvarsuppgifter under flera år.
En minskning skulle kräva mer av riksdagsledamöterna. Ansvaret skulle öka och drivkraften att bli synligare både i huvudstaden och hemma i valkretsen likaså.
Det skulle med all säkerhet bara göra gott.