DEBATT: Har demokratin en framtid?

Har den västerländska demokratin med väl definierade fri- och rättigheter någon framtid? I Ryssland har den efter kommunismens fall begynnande demokratiprocessen under den nuvarande presidenten Putin avbrutits och landet går mot ett alltmer auktoritärt styre. Putin vars presidenttid närmar sig sitt slut antas komma att verka i kulisserna och även efter sin avgång se till att inga ideologiska avvikelser sker.
I den muslimska världen har den islamistiska ideologin med en mycket militant falang vunnit stora framgångar särskilt i Mellanösterns länder där fullt inbördeskrig pågår i Irak och Ghazaområdet. Situationen i Libanon är oroande instabilt.
Talibanernas skräckvälde i Afghanistan liksom mullornas Iran är ytterligare två exempel på fanatisk islamism. De militanta islamisternas avsikt är att införa de stränga sharialagarna vars uttolkning bestäms av de mycket konservativa religiösa ledarna. Denna lagstiftning är helt oförenlig med vår västerländska demokratiuppfattning.

Afrikas stater har i avsaknad av demokratiska traditioner kännetecknats av hög grad av instabilitet. Under årens lopp har många av befrielserörelsernas ledare själva utvecklats till renodlade despoter när de nått maktens korridorer.
Den mest kände i vår tid är Zimbabwes president Mugabe vars stat under hans ledning trots omfattande bistånd förvandlats till ett land under djup misär från att tidigare ha varit ett föregångsland i ekonomiskt avseende. Förhållandena i många afrikanska stater inger farhågor om demokratins framtida möjligheter. I en del stater, särskilt i Västafrika, tycks dock utvecklingen gå åt rätt håll.
Den ideologiska kampen under större delen av 1900-talet mellan de kommunistiska ländernas socialistiska planekonomier och de västliga demokratiernas marknadslösningar slutade med totalt fiasko för den marxistiska realsocialismen på både det ekoniska och mänskliga planet.
Den marknadsekonomiska modellen kombinerad med socialt ansvar - alltså ej så kallad rovkapitalism - har hittills varit den enda som kunnat kombineras med ett demokratiskt styrelsesätt.
Men i motsats till den socialistiska planekonomin kan modellen med stor framgång användas även i auktoritärt styrda stater. Som 1900-talsexempel kan nämnas Nazityskland och det fascistiska Italien med mest privata aktörer fast under statlig kontroll. Ett känt latinamerikanskt exempel är även Pinochets Chile.

I vår tid är det mest kända exemplet det auktoritärt styrda Kina. Efter planekonomins avskaffande under snart 30 år genomgår landet en mycket snabb ekonomisk utveckling med flera år av tvåsiffriga tillväxttal. Nackdelen är dålig hänsyn till den enorma miljöförstörelsen.
På grund av det snabbt ökade behovet av olja, gas och metaller genomför Kina framgångsrika diplomatiska offensiver i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern med åtföljande stora investeringssatsningar i dessa länder. Handelsavtal upprättas i snabb takt och i motsats till kraven från västvärldens demokratier ställs inga krav på införandet av mänskliga rättigheter.
Det kan inte uteslutas att Kinas stora inflytande i dessa länder även öppnar dörren för Kinas kombinerade ekonomiska och politiska modell. De kinesiska ekonomiska framgångarna med bibehållet auktoritärt samhällssystem kan mycket väl ha inspirerat Rysslands president Putin att successivt inskränka de mänskliga rättigheterna i Ryssland.

Debatt: Har demokratin en framtid?