Det går trögt i förhandlingarna om Turkiets medlemskap i EU. Ett skäl är att Turkiet vägrar låta fartyg från Cypern, EU-medlem sedan 2004, angöra turkiska hamnar. Varför det då? Varför denna småttighet när alla talar om vikten av goda relationer? Svaret är: Följderna av Turkiets invasion och delning av Cypern 1974.
Dervis Eroglu är president för Turkiska republiken Norra Cypern, utropad 1983, erkänd bara av Turkiet. Eroglu besökte nyligen Stockholm för att informera utrikesminister Carl Bildt om sina samtal i New York i FN-regi med Dimitris Christofias, president för den av FN erkända regeringen på Cypern.
Parterna säger sig önska återförening av Cypern enligt den modell båda parter enades om för flera år sedan. I princip. Praktiken är något - sorgligt - annat.
På nyåret ska FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon avgöra om det längre är mödan värt att försöka medla mellan greker och turkar på Cypern. Cypern är en misslyckad stat alltsedan tillkomsten 1960. Vadå misslyckad? Cypern är ju en stabil demokrati, med en ekonomi andra sydliga EU-länder bara kan drömma om? Men, tyvärr.
Cypern föll strax efter självständigheten 1960 offer för 1900-talets motsättningar mellan grekisk och turkisk nationalism.
En kompromiss mellan Cyperns greker och turkar (20 procent av befolkningen) kollapsade redan 1963. Året därpå sände FN dit en styrka för att stävja våldet mot turkcyprioterna.
I juli 1974 stödde Greklands dåvarande militärjunta en kupp mot Cyperns regering. Turkiet, en av Cyperns skyddsmakter, fick en förevändning att ingripa. Det gjorde man med besked. En dryg tredjedel av ön ockuperades. Huvudstaden Nicosia delades. 170 000 grekcyprioter fördrevs från norra Cypern. I motsatt riktning flydde, och överfördes senare, 50 000 turkcyprioter.
Sedan dess har målet för den internationellt erkända regeringen varit att återföra läget till vad det var tänkt att vara före Turkiets invasion - en sammanhållen stat, med garantier för minoriteten.
Den turkiska sidan anser däremot att verkligheten visat att greker och turkar måste leva åtskils för att kunna fungera ihop.
Ockupationen har fördömts, av FN, utan verkan. Men grekerna förlorade sympati utomlands när de i april 2004 till skillnad från turkarna röstade nej till en fredsplan omvärlden ansåg rimlig.
Cyperns inträde i EU, strax efteråt, förvandlades då från ett redskap för Cypern, Grekland och Turkiet att hantera sina historiska motsättningar till att bli ytterligare en stötesten.
Bilden är komplicerad. Å ena sidan vill parterna visa god vilja. Kontakterna ökar över gränsen, och försök görs att ersätta grekerna för förlorad egendom. Å andra sidan tävlas det tävlas alltjämt i att vara mest förorättad, av motpartens och utomståendes agerande.
Ockupationen, med över 30 000 soldater, har nu varat i 36 år. 100 000 turkiska bosättare har uppmuntrats flytta hit från fastlandet. De har blivit fler än de infödda turkcyprioterna.
Turkiet bryter mot internationell rätt. Men det är en obekväm sanning. Kanske för att Turkiet anses viktigare än lilla Cypern.