Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är slående hur tydliga signaler användande av somliga ord kan skicka ut. I England används till exempel ordet civil servant för att beteckna offentligt anställda. Det är en sympatisk term, som leder tanken till precis vad det handlar om: att tjäna det offentliga. Ingen kan däremot säga att det svenska "tjänsteman" har samma ädla laddning, även om den rent språkliga betydelsen är nästan identisk.Att en tjänsteman skulle vara folkets tjänare snarare än herre har vi nämligen aldrig ansett i Sverige. Den traditionella svenska benämningen "ämbetsman" (i och för sig ett bra mycket vackrare ord än det numera dominerande "handläggare") signalerar ännu tydligare vad som är vår utgångspunkt: ämbetsmannen uppbär ett ämbete som är förenat med makt. Att svenska domare och andra höga tjänsteman långt in på 1900-talet bar uniform av militärt snitt är ingen slump.Att myndigheterna finns till för medborgarna, och inte tvärtom, är dessvärre inte en självklar sanning i Sverige. Någon vidare historisk tradition av ödmjuk myndighetsutövning har vi inte heller. Från Gustav Vasas hårda nypor löper en hyggligt rak linje till handläggarna i dagens verk, styrelser och nämnder. Tyvärr lever överhetsperspektivet ofta kvar. Exemplen på detta är många, ett är den tragikomiska historien om mannen som genom ett handläggningsfel tillfördes en betalningsanmärkning. Tyvärr fanns det dock ingen laglig möjlighet att ta bort en existerande betalningsanmärkning, ens om den var felaktigt antecknad, så den fick vara kvar. De senaste att hamna i en liknande Kafka-artad situation är studenterna i vid landets tekniska högskolor. Eftersom heltidsstudier definieras annorlunda i CSN:s regelverk än i högskolornas kursplaner menar CSN att studenterna läser för få högskolepoäng under höstterminen för att vara berättigade till fullt studiemedel. Nu får studenterna återbetalningskrav. Att CSN, liksom alla andra myndigheter, måste följa de lagar som styr deras verksamhet kan man inte ifrågasätta. Men det är orimligt att den enskilde studenten ska komma i kläm när två statliga regelverk inte är synkroniserade. Man kunde önska sig mer ödmjukhet i det allmännas bemötande av medborgarna.Stelbent byråkrati och översittarfasoner från institutioner som finns för att göra livet lättare snarare än svårare för oss är tyvärr bara ett symptom på en värre sjuka: vår ovilja att ge den enskilde rätt mot det allmänna. Mycket länge betraktades det som odemokratiskt att över huvud taget ge den enskilde någon betydande rätt att ifrågasätta demokratiskt fattade beslut. Myndigheter agerade ju på riksdagens uppdrag, och folkviljan fick inte beläggas med formalistiska hinder i form av "rättigheter", ansåg man. Den svenske medborgaren var så på god väg att bli rättslös gentemot staten tills Europadomstolen började gripa in. Nu är klimatet delvis ett annat, men Sverige måste fortfarande göra upp med föreställningen att staten, också den demokratiska staten, är medborgarnas herre. I och för sig är inte anglofieringen av språket något att eftersträva, men det är trots allt så att vi i det här landet behöver färre handläggare och fler civil servants.
