Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En politisk jordbävning har ägt rum. När Mona Sahlin i söndags lämnade sitt avgångsbesked gav hon också skärpa åt den bild vi sett av det socialdemokratiska partiet efter valet - bilden av ett parti i djup kris.Det finns nu förhoppningar om att Sahlins inkastade handduk ska ge partiet en möjlighet att på djupet diskutera partiets politik. Länets riksdagsledamot Lena Hallengren uppgav i gårdagens morgoneko att hon befarar motsatsen, jag tror att det ligger mycket i den analysen. Tiden är tämligen knapp fram till extrakongressen i mars. Personfrågan och partiets politiska orientering går ofta hand i hand, samtidigt riskerar en utnämning stoppa eller åtminstone lägga band på den politiska framtidsdebatten. Många jämför nu Socialdemokraternas situation med den som Moderaterna befann sig i efter valet 2002. M-förvandlingen som följde var nödvändig och även om jag är kritisk till en hel del av vad nya Moderaterna står för så var de tvungna att göra något åt partiets politiska profil. Socialdemokratin kan inte kopiera det moderata konceptet - partiernas inre liv och kultur skiljer sig mycket åt. Men på en punkt borde Socialdemokraterna ta efter Moderaterna - söka sin partiledare utanför kretsen av dem som tillhör den högsta ledningen.Vad jag förstått var det förnyelse som skulle stå för dörren och inte en upprepning av rannsakningsmissarna 2006, men man undrar när man ser förslagen till Sahlins efterträdare. Thomas Östros, Margot Wallström, Sven-Erik Österberg, Ulrica Messing, Per Nuder, Anders Sundström, Wanja Lundby Wedin, Morgan Johansson och Ibrahim Baylan är namn som nämns i diskussionen som tänkbara efterträdare. Jag har svårt att se att dessa människor skulle kunna personifiera förnyelse när de varit intimt förknippade med antingen Sahlins eller Perssons ledarskap som dragit ner Socialdemokraterna från att ha varit ett 45-procentsparti till ett 30-procentsparti. De borde ses som förbrukade, åtminstone som partiledarkandidater. Kanske skulle någon av dem kunna tjäna som övergångskandidater eller kompromisslösningar, men är det verkligen vad S behöver i dagsläget? Är det inte i stället en rejäl uppgörelse med det som varit?Widar Andersson, politisk redaktör på socialdemokratiska Folkbladet i Norrköping, lyfte i förra veckan fram riksdagsledamoten Mikael Damberg som Sahlins tänkbara efterträdare. Det vore förstås en mycket spännande lösning och jag ser honom som ett glimmande guldkorn i höstacken. Damberg beskrivs ofta som högersosse och skulle som sådan kunna vara en given utmanare till de borgerliga och dessutom kunna bidra med friska idéer i framtidsdebatten - både internt i partiet men också i svensk politik i allmänhet. Han har till skillnad från många av de andra nämnda kandidaterna inte funnits med i den inre kretsen kring Sahlin och är för ung för att ha suttit med i Perssons och Carlssons regeringar. På den socialdemokratiska vänsterkanten finns Veronica Palm - hon också strax under 40 - och skulle säkert kunna blidka den fackliga grenen av arbetarrörelsen.Visst kan man som borgerlig opinionsbildare känna sig en smula upplyft när det gamla maktpartiet har problem. Samtidigt är det till gagn för den politiska debatten om det finns en opposition värd namnet.
