Miljöpartiet är en udda blomma i den svenska politiska buketten och det gör partiet såväl underligt, oberäkneligt som intressant.
Förutsägbarheten i många av de andra partierna är urtrist, processerna väldigt slutna och garnityret av partiaktiva så förändringsobenäget att klockorna stannar. På sitt vis står MP för något friskt och fräscht. Men det finns en baksida. I allt det annorlunda i Miljöpartiet finns också en hel del flumflum och underligheter som helt uppenbart sätter käppar i hjulet för partiet.
Varumärkesbyggande inom förtroendebranschen handlar om människor. I MP:s fall har de nu efter många år verkligen haft en ledarduo med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som blivit hyfsat populär - i synnerhet Wetterstrand har haft goda popularitetssiffror. När nu väl dessa namn är etablerade då får de enligt den gröna regelboken inte längre fortsätta med sina språkrörsuppdrag eftersom det finns en tidsgräns på förtroendeuppdrag i partiet.
Nu är den stora frågan: Vad kommer härnäst? I vår ska partiet ha sin kongress där nya språkrör ska väljas.
Nomineringsprocessen till språkrör har pågått under en period nu och i dag är sista dagen för nomineringar. Till skillnad från andra partier som sluter sig när det drar ihop sig till val av företrädare gör Miljöpartiet tvärt om. Och det är positivt. I Socialdemokraterna är det en oskriven regel att officiellt inte uttala sig om att vilja bli ledare för partiet. När Sven-Erik Österberg mycket diffust antydde ett visst intresse i veckan var det tämligen sensationellt. I Miljöpartiet vill man bli språkrör - även offentligt och officiellt. Det är ett sundhetstecken.
Tjusts egen Akko Karlsson är en av de nominerade och som själv vill ta över rodret efter Maria Wetterstrand. Genom tidigare uttalanden, artiklar och politiska framträdanden ges bilden av en engagerad politiker som förvisso har intentionen att vara en bred politiker men som inte sällan ramlar ner i retorikens fallgropar. Stora perspektiv tenderar att snabbt förvandlas till detaljer och åhöraren tappar intresset. Även om Akko Karlsson själv inte vill sägas tillhöra någon falang inom MP, så är det lätt att uppfatta henne som vänster, inte minst med tanke på den konsumtions- och tillväxtskepsis som hon står för.
Dessa egenskaper är givetvis sådana som absolut inte diskar Akko Karlsson som språkrör för Miljöpartiet. Däremot borde också Sveriges miljöpartister se det som en nackdel att Karlsson inte sitter i Sveriges riksdag. Det blir ett bekymmer och med antagandet att det andra språkröret kommer att hämtas från riksdagsgruppen, kommer fokus att riktas på detta. Idén med två jämbördiga språkrör kommer på skam.
Mest troligt är att Mikaela Valtersson, som är ekonomisk-politisk talesperson för MP, tar hem posten. Hon har erfarenhet av riksdagsarbete och den senaste valrörelsen med ett riksperspektiv och skulle med sin politiska profil säkert kunna hålla kvar och kanske också locka fler socialliberala väljare som Maria Wetterstrand appellerar till i dag. Ska Miljöpartiet inte gå tillbaka i sin utveckling och bli en liten grön sekt för ekofundamentalister och tillväxtkritiker på vänsterkanten, krävs en sansad mittenpolitiker som Valtersson i språkrörskollegiet.
Vilket fokus på det kvinnliga språkröret det blev. Men inte utan anledning. Det manliga språkröret kan nästan sägas vara givet - Gustav Fridolin. Sedan han kom in i riksdagen som 19-åring 2002 har han betraktats som ett blivande språkrör. Hans retoriska förmåga är stark men han är inte okontroversiell och betraktas som betydligt mer vänster än exempelvis Mikaela Valtersson.
Språkrörens respektive politiska framtoning är inte minst viktig i dag då Miljöpartiet i praktiken är landets enda egentliga mittenparti.
En brasklapp dock. Miljöpartiet är lite udda, det är inte som något annat parti. Därför kan vad som helst hända på vårens kongress.