I morgon, den 30 juni, går islänningarna till valurnorna för att välja ny president för en fyraårsperiod. Sittande president Ólafur Ragnar Grimsson blir sannolikt omvald för en femte period. I så fall är det ett svårslaget rekord i isländsk presidenthistoria. Och ett omval som på sina håll oroar, eftersom många politiska bedömare tycker sig se att folkstyret är på väg att omformas. Och att en strävan finns till stärkt presidentmakt, vilket kan utmana den representativa demokratin och parlamentarismen.
Så det är med spänning både islänningar och övriga Europa, inte minst de nordiska länderna, avvaktar utgången av presidentvalet. Personer insatta i isländsk politik som jag talar med är överens om att sittande president bygger sin popularitet på att han stämmer in i folks misstroende mot alltinget, de politiska partierna och hela etablissemanget. En kritiker jag talar med menar att Ólafur Ragnar Grimsson kommer att få mindre än 50 procent mot huvudmotståndaren TV-profilen Dora Arnórsdóttir, som tros få lite över 30 procent av rösterna. Det är inget vidare bevis på popularitet efter 16 år tycker denne kritiker, som påstår att presidenten gjort sig till folkets företrädare bland annat genom att två gånger vägra underteckna avtal som alltinget godkänt med Storbritannien och Nederländerna i den segslitna frågan om Icesave. Presidenten anses tidigare ha uppmuntrat isländska företag till djärva expansionsplaner utomlands.
Islands folk och regering har på ett imponerande sätt tacklat den ekonomiska kris som drabbade landet med oerhörd kraft för fem år sedan. Internationella valutafonden och Världsbanken har entydigt berömt Island för den ekonomiska återhämtningen. Halvt på skämt har sagts att Islands finansminister Steingrimur Sigfuson borde fara till Aten och hjälpa grekerna ur krisen.
Island har kommit en bra bit på väg mot EU-medlemskap. För ett medlemskap krävs dock säkert både en, kanske två folkomröstningar. Och även här är presidentvalet viktigt. Sittande president och huvudmotståndaren Dora Arnórsdóttir säger sig vara mot en isländsk EU-anslutning. Ólafur Ragnar Grimsson menar till och med att han är den ende av kandidaterna som kan garantera att folket får sista ordet när det gäller EU.
Island får tyvärr inte stort utrymme i svenska media, undantaget Sveriges Radios ekoredaktion. Det faktum att ett återval av sittande president kan betyda stärkt presidentmakt är givetvis synnerligen intressant för övriga Norden. I Finland fråntas presidenten allt mer makt till förmån för den representativa funktionen i ämbetet. I det isländska fallet har också presidenten genom historien, inte minst genom legendariska presidenten Vigdis Finnbogadóttirs arbete, upplevts som samlande kraft för hela nationen. Kritiker befarar att ett återval av Grimsson skulle innebära att presidenten i stället kan öka folkets misstroende mot regering och allting. Detta är kanske det viktigaste presidentvalet vi någonsin haft säger mig en bedömare.
En uppgift cirkulerar om att presidenten Grimsson vill förändra praxis så att han som president skall kunna vägra nyval, när statsministern begär detta.
Ett tecken på vitalitet i det isländska samhället är dock viljan att ställa upp i politiska val. Hela sju kandidater ville ta upp kampen om presidentposten. Några av kandidaterna är och var tämligen okända. Bedömningen var att sittande president efter 16 år ville dra sig tillbaka. Först i mars kom han med beskedet att han ställer upp. Noteras skall att de politiska partierna i alltinget inte förordar någon av kandidaterna. Det skulle enligt expertis upplevas närmast som en dödskyss åt nämnde kandidat. I Finland nominerar de politiska partierna sina kandidater. Tänk så olika det kan vara i Norden!