Grekernas affärer alltid en angelägenhet för andra
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För ett par veckor kan man glömma räkningarna, glömma allvarliga politiska problem, som Cypern.
Med tio miljoner invånare är Grekland är ett globalt sett ganska litet land. Det saknar konkurrenter i den viktklassen som symbol i kultur och politik. Första moderna OS 1896 var ett bevis på Atens och Greklands betydelse och OS 2004 är uppenbart mer än en idrottslig angelägenhet.
Grekerna är kända för att klaga och förutsätta att allt ska gå på tok det anses ligga i psyket hos ett folk vars förflutna höjs till skyarna men som ofta varit ett rov för starkare makter. Men OS-processen har gått parallellt med en genomgripande modernisering. Utan att förlora sin särart har Grekland blivit mera som sina partners i EU.
Man har blivit så pass självsäker att man orkar med självkritik.
EU:s partners har anledning välkomna en förändring som de har krasst ekonomisk och även politisk-moralisk del i.
Europasamarbetet har varit ramen för den grekiska demokratins förnyelse sedan militärdiktaturen 1967-1974.
Grekland, med i EU sedan 1982, har mer än de flesta dragit ekonomisk fördel av medlemskapet, räknat i klingande drachmer och euro. Grekland ligger tvåa efter Spanien när det gäller bidrag från EU:s gemensamma kassa. Räknat per invånare tävlar man med Irland och Portugal om platsen i bidragstoppen.
Från 2007 regnar inte längre mannan från Bryssel lika ymnigt, men det som varit har bidragit bland annat till Atens fina tunnelbana, som OS-gästerna kan glädja sig åt, och samtidigt betänka hur mycket mer av vårt gemensamma kulturarv som kart- och klarlagts under bygget.
Den nutida grekiska staten uppstod i början av 1800-talet, när från väst importerad nationalism svepte in över det försvagade osmanska, turkiska väldet. I 150 år präglades politiken av fattigdom, instabilitet och katastrofer, den senaste militärdiktaturen 1967-74 och Cyperns delning.
Även sedan den nuvarande premiärministerns farbror Konstantin Karamanlis återupprättat demokratin plågades grekisk politik av obehagliga företeelser med konstiga namn som populism, klientelism, korruption, nepotism, chauvinism.
Men i samarbetet med EU förstärktes goda krafterna. På 1990-talet började den giftiga smog som vilat över Aten att lätta. I januari 1996 tog socialdemokraten Kostas Simitis över som regeringschef efter Andreas Papandreou, symbol för motståndet mot militärdiktaturen men fast i det gamla. Simitis ville göra Grekland till en respekterad medlem av EU. Han var redo att kompromissa i den andra stora nationella frågan, Cypern och Turkiet.
I början av året lämnade Simitis över till Andreas Papandreous son George, förnyare och omtyckt utomlands. Kanske för att väljarna tröttnat på socialisterna, som med ett kort avbrott haft makten sedan 1981, kanske för att de ville straffa dem för gamla synder - hur som helst vann det borgerliga partiet Nea Dimokratia klart i valet 7 mars. Ny regeringschef blev Kostas Karamanlis, 47. Som en första huvuduppgift nämnde han ett väl genomfört OS.
Men en annan utmaning anmälde sig omgående. 24 april röstade Cyperns greker nej till FN-planen för återförening. Den nya regeringen i Aten hade inte velat säga sin mening klart ut inför folkomröstningen. Den problematiska eftervården har hamnat lite i skymundan för OS.
Och visst är det trevligare för grekiska politiker att minnas EM-guld i fotboll än det politiska självmålet av Cyperns greker. Förhoppningen är ändå att Karamanlis efter OS fullföljer Greklands nya historiska projekt att lösa sina problem i samarbete och inte strid med andra. (SNB)
Utrikes