Då var det dags att fira nyår igen, trots att det känns som helt nyligen. Men visst är det en härlig känsla på nyårsdagens förmiddag när man stiger upp - ett alldeles oskrivet blad, ett helt år ligger där framför och bara väntar. Ett år som kan fyllas med så mycket bra, trivsamma och lyckliga händelser.
Vad har eentligen hänt under det gångna året, som låg sådär orört och oskrivet för exakt ett år sedan. Kanske ska jag ta upp Wikileaks i min nyårskolumn, tänkte jag när jag funderade över dagens text, och resonera om vilka syften de kan tänkas ha med sina uppgiftsläckor? Är det enbart ädla motiv? Och är deras sanning den enda sanna sanningen? Kanske ska jag skriva om Sverigedemokraterna som gjorde inträde i riksdagen, jordbävningskatastrofen i Haiti eller kanske det omvälvande amerikanska kongressvalet? Eller det kungliga bröllopet?
Ibland är de stora perspektiven de mest lockande men oftast är det de nära som engagerar mest och som betyder mest i vardagen. 2010 i Tjust har varit ett spännande år. Inte minst på morgnarna efter att nya lager snö har lagt sig till rätta på gator och bilar. Men mycket annat har ju också skett i år, även om snön och kylan säkert är det hetaste samtalsämnet just nu.
När jag kom till Västervik för snart tre år sedan var det som jag blev allra mest överraskad över i stadsbilden det fantastiska läge som byggnaden på Slottsholmen har. Där, tänkte jag när jag såg det på håll första gången, på den restaurangen vill jag vara stammis - vilken vy och vilket läge. Den illusionen varade inte särskilt länge då jag snabbt förstod att jag kom åtskilliga år för sent för att ens få en bit mat där. Västerviks bästa läge uppehåller ett betongmonument från en svunnen tid - svårt att riktigt förstå hur det är möjligt på en så fantastisk plats.
År 2010 är det år som för Slottsholmen kommer att förknippas med nytt liv. Om ett par år kommer folk åter att gå dit till en ny byggnad och äta, roa sig och till och med bo. Västerviks potential att bli än mer attraktivt ökar i och med detta och det bådar gott.
Något annat som präglade Västervik och Sverige var höstens val. Tack och lov blev det inte något maktskifte i Västervik denna gång heller och Moderaterna tog hem en historisk seger. Harald Hjalmarssons personliga förtroende är en valvinnare för Moderaterna, inte minst det antal personkryss som Hjalmarsson tog hem visar på det. Det borgerliga fempartisamarbetet i kommunen fortsätter och väljarnas signal var tydlig: Den inslagna vägen är rätt.
Att väljarna tycker att den inslagna vägen är riktig betyder naturligtvis också att den vägen måste utvecklas under mandatperiodens fyra år.
Breda samarbetslösningar över blockgränsen kan givetvis vara bra vid somliga tillfällen. Där det finns tydliga ideologiska skiljelinjer är det dock så ofantligt viktigt att Moderaterna och de andra i majoriteten törs vara ännu mer borgerliga och vågar ifrågasätta sådant som ofta lite slentrianmässigt och invant anses tillhöra politikens uppgifter och välfärdens kärna.
Några nyårslöften har jag inte avlagt än och det lär inte bli några sådana i kväll heller. Däremot önskar jag läsekretsen ett gott nytt år!