God start ger gott slut för Merkel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Resultatet av valet till förbundsdagen i Berlin 18 september gav varken CDU, med systerpartiet bayerska CSU, eller socialdemokraterna, SPD, förutsättningar att på egen hand lösa Tyskands problem med arbetslöshet, offentlig skuldsättning, en åldrande befolkning och konkurrens från låglöneländer.
De stora partierna valde, när de inte kunde bilda majoritetsregering med något av de mindre partierna, att bilda en "stor koalition", av det slag Västtyskland hade 1966-1969, när det politiska läget också var låst.
Men parterna gick till förhandlingar med ill- och ovilja på alla håll och kanter. Första knäckfrågan var vilket parti som skulle få posten som förbundskansler. CDU-CSU var bara obetydligt större än SPD. Men Gerhard Schröder, socialdemokratisk kansler sedan 1998, gav upp. Även om han med en personlig insats nådde ett oväntat gott resultat för sitt nederlagstippade parti, tycks han ha varit lite trött på sitt parti och mer intresserad av att förnya karriären med hjälp av alla de internationella kontakter han nu har, exempelvis president Putin i Ryssland.
Nu har Merkel sju partikamrater i regeringen och SPD likaså åtta, med Franz Müntefering, under förhandlingarna avhoppade ordföranden för SPD, som vicekansler. Parterna har utarbetat ett avtal på 190 sidor, med rubriken "Tillsammans för Tyskland - med mod och mänsklighet". På programmet står bland annat satsning på infrastruktur och forskning samt en ny företagsbeskattning.
Merkel har sagt att hon vill regera Tyskland "med glädje och passion". Tyskarna förknippar henne med varken det ena eller andra. Men den lite tråkiga saklighet som förstörde valrörelsen för henne tycks ha verkat till hennes fördel i de sega regeringsförhandlingarna och stärkt respekten för en politiker som ibland sägs ha avancerat mera på grund av andras tillkortakommanden än på grund av sina ledaregenskaper.
Men nu verkar Merkel som regeringschef ha kommit in i en god spiral. Omedelbart efter tillträdet for hon den 23 november till Paris och Bryssel och sedan London och Warszawa. I Bryssel lät hon förstå att hon inte tänkte ansluta sig någon falang i bråket om EU-budgeten. Det innebar att hon tre veckor senare kunde agera medlare, och röna uppskattning i både London och Paris och på andra håll. I Warszawa hade hon redan lugnat polackerna som alltid oroar sig för följderna av tysk-ryskt samarbete (nu gasledningen från Ryssland till Tyskland genom Östersjön). När Merkel i Bryssel gav Polen 100 miljoner euro som annars gått till Tyskland sände hon ytterligare en kraftfull signal om vilja till sansad konfliktlösning.
Ny tysk utrikesminister är socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier. Utnämningen av honom markerar kontinuitet i tysk utrikespolitik - han har länge varit en nära medarbetare till förre förbundskanslern Gerhard Schröder. Merkels parti har en jämfört med SPD mera negativ (realistisk, skulle man nog själv säga syn på Turkiet som medlem i EU, och man säger sig vilja ha en bättre relation till USA än under Schröder, som demonstrativt tog avstånd från dess Irak-politik. Men materian förblir vad den varit. Stora förändringar är inte att vänta.
Dock bidrar Merkel uppenbart med en personlig touche och hon tycks kunna hantera även på olika sätt machopräglade partners, som president Chirac i Frankrike och Italiens Berlusconi. Den 13 januari kommer hon till Bush i Washington och ett par dagar senare till Putin i Moskva.
Herrarna kan förvänta sig den saklighet som är Frau Merkels kännetecken. Det lär bland annat innebära att hon inte som Schröder kallar Putin för "tvättäkta demokrat".