Glada miner på Alliansens konvent
Mycket mer. Alliansen är inte bara fyra partiledare. Foto:Leif R Jansson/ SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var en historisk händelse. Inte för att det levererades särskilt många nyheter i form av politiska program eller för att några större klavertramp gjordes. Det historiska låg i händelsen i sig själv. För första gången i svensk politisk historia arrangerade de fyra borgerliga partierna en gemensam valupptakt med 70 deltagare från respektive parti.
En sådan samling kan betraktas som ett PR-jippo, något för tidningarna att skriva om. Men det kan ske rätt stora mentala förändringar när det gäller vad som är möjligt att åstadkomma. I valrörelsen 1976 blev det till slut en bild med de då tre borgerliga partiledarna. Den bilden kom att symbolisera handlingskraft och vilja att regera tillsammans. Då blev det maktskifte. I år är enigheten och välviljan betydligt större.
Ett av konventets syften var att skapa en bred dialog mellan partierna. Utmaningen är större än vad det kan förefalla. Det sitter knappast i ryggmärgen för inbitna kommunpolitiker att spontant applådera andra partier, men prestigen hade för dagen lagts åt sidan och partiledarnas anföranden fick stående applåder - av samtliga deltagare.
Att trivas tillsammans, även när reportrarnas kameror inte är påslagna, är en inte helt oviktig faktor inför den kommande valrörelsen och det arbete som följer därefter. Eller som Maud Olofssons uttryckte det "den som har roligast vinner". Och deltagarna på konventet verkade sannerligen ha tagit fasta på centerledarens ord.
Men konventet var inte bara en uppvisningsmatch när det gäller att le stort och skratta i pauserna. Konventet var även ett ytterst lämpligt tillfälle att förankra de resultat som de olika arbetsgrupperna kommit fram till och presenterat under den gånga veckan.
Med mängder av fakta om tillståndet i Sverige och konkreta Allianslösningar gick ledarna i de olika arbetsgrupperna upp på scenen och radade upp argument varför ett maktskifte är viktigt. Att döma av deltagarna i publiken var segern redan i hamn.
Folkpartiledaren Lars Leijonborg uttalade innan konventet att det inte skulle vara "en peak, utan en språngbräda". Förmodligen är det just detta som är borgerliga partiernas utmaning i dagsläget. De är samspelta och de trivs tillsammans, men orkar de hålla ut?
Det finns ingen anledning att betvivla det. Med tanke på allt det arbete som lagts ner i de olika grupperna, allt tänkande och allt räknande, alla underlag som tagits fram och den startgropsklara skara som fanns på konventet.
För de borgerliga partiföreträdarna har valrörelsen bara börjat och de har siktet inställt på att vinna. Vad är då vänsterkartellens svar på detta?
Problemet är att de inte ens själva vet. De är splittrade och har ingen gemensam politik.
En motsvarande övning med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet framstår som helt otänkbar. Vänsterkartellen är totalt splittrad. Allianskonventet var deras raka motsats.