Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den svenska högtiden nummer ett är här. Oavsett hur många parader med flaggviftande barn och med vuxna i och utan folkdräkt som sluter upp på nationaldagen kommer midsommaren troligen alltid att stå högst på svenskarnas högtidslista.Och det är väl i sig inte särskilt konstigt. Vanan att fira nationaldag har vi inte, som normännen och danskarna. Inte heller är vi riktigt vana vid att det är politiskt okej att vara stolta över vårt land. Även stoltheten över vår fria, öppna och fredliga nation ska helst präglas av "lagomismen". Klart trist, även om det blivit bättre med den saken på senare år.Låt oss hoppas att midsommaraftonen blir solig och kvällen ljum. För fortfarande klagar vi en aning över att kvällarna är kyligare än vanligt vid den här tiden, att sommaren inte riktigt tagit greppet om oss. Hos mig hänger oljerocken fortfarande framme i tamburen och användes en kylig och regnig eftermiddag för inte särskilt länge sedan. Låt oss hoppas att de långa varma sommarnätterna kommer till oss snart. Vi är nog många som behöver en extra dos av vackert och varmt väder efter den kylslagna och allt för långa vintern. Midsommar är lekar, människor och matbord. Midsommar är öl, nypotatis och gräddfil, kavring, dill och rädisor, gräslök, snaps och jordgubbar. Och fast att det på ett plan kan verka som att de flesta firar midsommar på samma vis, har vi vår personliga prägel på det - våra egna favoriter som finns på det egna bordet. Att äta nypotatis med en klick riktigt smör och lite salt till kallas "Lydiapotatis", uppkallad efter familjens vän som vid varje midsommar i min barndom gjorde det till en tradition. Och Branteviksillen - som aldrig kommer att smaka likadant sedan far gick ur tiden, eftersom han hade sitt egna recept och handlag, men ändå. Det är måsten för mig oavsett vem som är runt bordet och vilket bord jag sätter mig till på midsommaraftonen.Men säg den högtid som inte också har sina avigsidor. En särskild tanke går sådana här dagar till de många barnen, kvinnorna och männen som lever med föräldrar, släktingar och vänner med missbruk. För många förvandlas kvällen från en gemytlig samvaro och fest till en ritualiserad dyrkan av alkoholen där det är det enda som hägrar. Inte minst för de små blir beteendeförändringarna hos de vuxna uppenbara när det skojiga och avslappnade snabbt kan växla över till nyckfullhet och aggressivitet. Sådant sätter sina spår. Det är enkelt att som somliga kräva fler regleringar och förbud - den stora statens hjälpande hand. Men det är ytterst tveksamt att det är rätt väg att gå. Risken är uppenbar att det får motsatt effekt. Med sämre öppettider på Systembolaget bunkras alkoholen och då blir det ett problem, med höjda skatter på alkohol lär smugglingen - som redan är ett problem - öka, liksom hembränningen. Framför allt är det inget som förändrar kvällen vi har framför oss. Då måste vi alla se på oss själva. Vad kan vi göra, var och en?Det egna ansvaret över sina handlingar betonas i vårt samhälle. Med rätta. Allt för ofta skylls personliga problem på det allmänna eller på någon annan. Det egna ansvaret handlar inte om en egotripp - att enbart bry sig om sig själv. Det är lika viktigt är att det personliga ansvaret och ansvarskänslan finns där när man ser att någon halta eller falla. Att stötta och hjälpa att resa är lika viktigt som att ta hand om sig själv. För någon gång är det vi själva som haltar eller faller. Ingen människa traskar genom livet utan motgångar. Lika viktig som traditionen är, lika viktig borde också osjälviskheten och oegennyttan vara. I dag liksom alltid.
