Biologen Frans de Wahl är en av de mest kända primatologerna (forskar om alla primater utom människan). Hans bok "Empatins tidsålder" handlar om att empati och samarbete är en minst lika stor del av primaternas beteende som konkurrens och våldsamhet. de Wahl är tyvärr en bättre primatolog än ideolog. Hans politiska funderingar är inte direkt i världsklass. Men många vänsterskribenter har plötsligt blivit entusiastiska biologister och börjat dra politiska slutsatser av sin nyvunna kunskap om apornas liv.
De säger ungefär så här: människan, delfiner och en del primater har uppenbarligen en medfödd förmåga att känna empati även med främlingar och andra djurarter. Således ingår nu även biologin i fundamentet för den vetenskapliga socialismen.
Men det är knappast någon nyhet att djur samarbetar. Det är inte heller någon nyhet att primater, lejon eller en rad andra djurarter beter sig på ett sätt som vi kan tolka som "empatiskt". Det är fullt begripligt mot bakgrund av att det hos högre djur inte är individen utan flocken (eller minst två individer) som är genernas "kopieringsmaskin". Alla är släkt med alla genom att bygga på ett i huvudsak identiskt genkluster. Detta kopieras generation efter generation, givet att det programmerar för överlevnads- och fortplantningsmekanismer som fungerar hyggligt. En sådan mekanism är att medlemmarna i flocken tar hand om varandra, kanske till och med riskerar livet för att skydda varandra och särskilt de yngre individerna.
Programvaran är dock relativt osofistikerad. Alla människor vi har omkring oss antas vara våra släktingar - så har det ju varit i ett par miljoner år. Det är först de senaste 10 000 åren vi har börjar interagera med folk som inte är våra nära släktingar. Naturfolk lever i stammar där alla är släkt. Andra stammar har man i bästa fall få och misstänksamma kontakter med. Det normala är krig.
Barnliknande drag väcker våra omsorgskänslor. Det är därför igelkotten med sina stora ögon och lilla nos, tultande, lite fumliga gång och runda form upplevs som gullig. Möss är äckliga, men världens populäraste och mest kända seriefigur är en mus som har samma former och proportioner som ett barn.
Vi har alltså ingen genetisk programmering för att vara solidariska med främlingar eller vilja ta hand om igelkottar eller gilla Musse Pigg, mer än vi har en genetisk programmering att tycka det är gott med läsk sötad med aspartam. Men vår programmering gör att vi tror att främlingar vi träffar på festen eller i trappuppgången är våra släktingar på samma sätt som hjärnan tror att aspartamet är socker och därmed värdefull energi.
Vi är alltså inte empatiska med främlingar. Vi är empatiska med människor som vår genetiska programmering tror är medlemmar i vår flock och därmed våra släktingar. Detta ställer till problem när vill göra politik av genetik. Skulle vi till exempel kunna ta bort skattemyndigheten med hänvisning till att människor är naturligt empatiska och därmed kommer att betala skatt frivilligt?
Självklart inte. Därför att även om jag till och med är beredd att riskera livet för att hjälpa även främlingar i min omedelbara omgivning (eftersom min genetiska programmering misstar dem för mina släktingar) så har jag inte samma reaktion inför alla andra miljoner svenskar som jag inte ens känner. Varför skall jag ge dem mina surt förvärvade pengar om jag kan slippa? Samma sak gäller socialförsäkringarna. Folk som inte skulle kunna tänka sig att lura sina vänner på ens en krona kan förnöjt fuska till sig hundratusentals kronor i sjukpension och sedan jobba svart.
Politiska institutioner kan helt enkelt inte bygga på den moral och empati som råder i sammanhang där människor har direktkontakt med varandra. Staten måste förutsätta att människor agerar rationellt och egennyttigt och skapa opersonliga och tydliga regler som sätter upp ramarna för detta.
Statens normer skall inte ta över den lilla världen. Men den lilla världens normer kan inte stå modell för politiken.