"Jag som har vuxit upp i en tid då mamma och pappa var väldigt åtskilda i vad de gjorde, kan konstatera att den glamorösa bilden stämmer ju inte med den bilden många kvinnor upplevde".
Så sa statsminister Fredrik Reinfeldt häromdagen i Aktuellt apropå en diskussion om hemmavarande föräldrar och fortsatte:
"Vi har en växande äldre befolkning, vi har stora krav på att sjukvården och skolan ska ha bättre kvalitet. Då måste vi vara tydliga till var och en att mer av eget arbete är sättet att bygga upp en starkare pension i framtiden."
Arbetslinjen ska gälla, inga andra värden är intressanta, gu’ nåde den som inte rättar sig efter linjen. Och bilden av hemmafrun, ja den är givetvis densamma som på 50- och 60-talet - som om tiden stått still.
Det är svårt att tro, men en gång i tiden stod moderater för valfrihet och tilltrodde människor att själva ta beslut om den egna tillvaron, om familjens vardagspussel. I den lilla världen - i familj och andra civila gemenskaper - skulle man vara regenter i sina egna liv och reglerande politiker hållas kort.
För några dagar sedan presenterades en undersökning på sajten Familjeliv.se där det framgick att nästan hälften av de svarande uppgav att de kunde tänka sig att bli hemmafruar. Fantastiskt att så pass många, trots år av samhälleligt ansvar för barnen och trots en politisk värld som numera är jämngrå av genuskorrekthet, ändå har den egna drömmen kvar.
Statsministerns reflektion ovan motiveras säkert av allmänintresse och ansvarstagande för landets väl och ve. Men det finns alternativa vägar att nå ett varmare och tryggare samhälle. Nämligen sådana som möjliggör att människor i högre grad blir sedda och får lov att göra sina egna val, utan misstänksamma pekpinnar från makthavare. Det torde också vara ett ansvarsfullt allmänintresse.
För somliga passar den kommunala förskolan bra, för några gäller ett privat eller kollektivt alternativ och för andra passar det bättre att stanna hemma medan barnen är små. Vad som avgör valen? Det handlar om sådant som livssituation, arbete, ekonomi och, kanske viktigast av allt, vad man tror kan ge barnen bäst förutsättningar i livet. Och det är i dessa avväganden som föräldrar bör ha makten att själva bestämma. För de flesta blir det en kompromiss mellan olika intressen och visst borde de ekonomiska förutsättningarna för verklig valfrihet i dessa frågor se bättre ut.
För väldigt många människor är de egna barnen den största gåvan och det största livsprojektet de har under sin tid på jorden. Det gör möjligheten att själva få avgöra hur barnen ska tas om hand under uppväxten till en så stor och så ofantligt viktig fråga. Det är också därför som det är så oerhört beklagligt att den fåra av åsikter som betraktas som korrekta i den familjepolitiska debatten är så smal att det mest beprövade sättet att ta hand om sina barn på numera av så många betraktas som en apart företeelse.
Det är långt ifrån bara den moderate statsministern som går igång i diskussionen om människors syn på hur de vill forma sitt familjeliv.
Mer än i många andra sammanhang fullkomligt havererar det vänsterpolitiska tyckar- och medieetablissemanget i dessa frågor. Samtidigt är samma etablissemang gärna framme och försvarar människors fria vilja och tilltron till medmänniskorna i andra närliggande frågor, som när det exempelvis gäller könsbyten, insemination, surrogatmödraskap och kyrkliga homoäktenskap.
Dessvärre börjar det bli ett uttjatat konstaterande; Merparten av svenska politiker tilltror medborgarna att göra sina egna val så länge de, enligt den politiskt korrekta genuskatalogen, gör "rätt" val. Väljer man "fel", då kommer pekpinnarna och reglerna fram som fixar så att medborgarna till slut ändå väljer "rätt". Det är sorgligt men sant.