Gammalt och nytt för Bush
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det betyder att Moskva och Peking, en gång hätska rivaler om makten över den världskommunistiska rörelsen och dessutom oense om dragningen av gränsen nu är goda vänner som har ett gemensamt intresse av att demonstrera militär beredskap.
Båda länderna ser ett hot i det som brukar kallas islamistisk fundamentalism.
Men i Washington torde man höja ögonbrynen. Samverkan Peking-Moskva väcker onda minnen. En av USA:s stora framgångar under det sena 1900-talet var att man tack vare Henry Kissinger kunde utnyttja motsättningarna mellan de kommunistiska stormakterna.
USA blev den partner båda dessa makter ansåg sig behöva. USA uppnådde ett politiskt-diplomatiskt överläge. Enda problemet var Taiwan, som USA å ena sidan erkänt som en del av Kina, å den andra lovat försvara mot varje försök till våldsam förändring.
Det finns i dag ingen stat, och ingen kombination av stater, som likt Sovjetunionen kan mäta sig med USA:s militära styrka. Det lär heller inte vara någon som vill pröva, utmana den politik för ?styrka bortom all utmaning? som USA föresatt sig att upprätthålla.
Men precis som tänkare i Bushs nya administration i början av 2001 framställde Kina som ett tänkbart hot mot USA lär man nu vid starten för Bushs andra mandatperiod i notera det militära närmandet mellan Ryssland och Kina som en varningssignal, från två stater som ogillar USA:s hegemoni.
Den är just nu något ifrågasatt, av verkligheten. Hela världen kan se att USA inte förmår upprätthålla säkerheten i Irak för de krafter som önskar demokratiska och fredliga lösningar. USA har inte eller vill inte satsa nog resurser, i personal, utrustning och pengar.
Henry Kissinger gick från att vara säkerhetsrådgivare åt president Nixon till att bli utrikesminister. Nu skiftar Condoleezza Rice mellan samma uppdrag. Hon har gått i Kissingers utrikespolitiska skola, anses präglad av kalla kriget och alltså vara mera av ?realpolitiker? än den grupp rådgivare som fått president Bush att förklara att USA:s säkerhet beror av att frihet och demokrati sprids till de länder som nu producerar terrorister och/eller räknas till gruppen ?skurkstater?.
Både vilja och tvång verkar för en mindre dramatisk amerikansk utrikespolitik under Bushs andra mandatperiod. Vid sitt första utlandsbesök efter valsegern, i Kanada, talade Bush om internationellt samarbete som hans främsta prioritet. Det kan med tanke på Bushs ståndaktighet bakom hövligheterna tolkas så att omvärlden bjuds in att stödja USA i uppföljningen av det man gjort under rubriken kriget mot terrorn.
Intresset är som bekant begränsat. Men Bush lär ligga på. Presidenten har ju sagt att han vill spendera det stora kapital han vann genom sin övertygande valseger. Han vill förändra USA:s trygghetssystem, finansieringen av pensioner och sjukvård, och minska den federala regeringens verksamhetsområden. Om inte omvärlden tränger sig på vill Bush ägna sig mer åt inrikespolitiken.
Det vill säga, åt det man trodde skulle bli hans intresse förra gängen det begav sig, för fyra år sedan, innan 11 september förändrade allt. (SNB)
Utrikeskrönikan