Gamle kungen Gustaf V i nytt ljus
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var Venny Karlpetter, hushållerska på Kulltorp, som kom med dödsbudet. Hon såg, minns jag, mycket sorgsen ut. Det var hon normalt inte. Normalt var Venny Karlpetter en varm person med lite inåtvänd humor, som nog inte alla förstod sig på. För oss 40-talister och äldre är gamle kungen liktydig med Gustaf V och inte med Gustav VI Adolf.
Gamle kungen var i hela 43 år svensk statschef. Kanske inte underligt då, även om dödsbudet inte kom oväntat, att nyheten fick hela nationen att stanna upp. Radion spelade den dystraste musik som fanns i radions arkiv.
Professor emeritus i journalistik Stig Hadenius har på förlaget Historiska media skrivit en mycket läsvärd biografi om Gustaf V. Tidigare har förre chefredaktören Buster von Platen och nu senast Bengt Jangfeldt skrivit om gamle kungen och hans liv.
Efter att ha läst boken ringer jag upp Stig Hadenius. Han är påtagligt nöjd med uppmärksamheten kring boken. Ett 40-tal recensioner har kommit och boken säljer bra.
"Kritikerna har överlag varit mycket positiva men kommit med två anmärkningar. Dels tycker de att jag borde ha skrivit mer och framför allt tagit ställning till frågan om kungens påstådda homosexualitet. Dels att jag borde ha varit lite mer personlig i skildringen av kungen. På det svarar jag att jag av källor och samtal inte kunnat få riktig klarhet i frågan om homosexualitet".
Bilden av den gamle folkkäre kungen förändrades snabbt efter hans bortgång. Det blev många artiklar och mycket tissel och tassel om homosexaffärer och mutförsök. Även många historier om den tennisspelande regenten, Mr. G, med en cigarett ständigt i mungipan. Och om hans långtgående senilitet på ålderns höst. Mer om det senare.
Den intressanta frågan rent konstitutionellt och politiskt är dock skildringen i Stig Hadenius bok om gamle kungens försök att aktivt hävda kungamakten, kungens agerande efter unionsupplösningen med Norge, kungens borggårdstal 1914 och inte minst kungens kontroversiella ställningstaganden och kontakter under andra världskriget med bland annat de tyska ledarna.
I boken får vi också följa den unge, påtagligt blyge prinsen och hans komplicerade förhållande till modern och senare i livet till sin gemål, tyskfödda prinsessan Victoria, ett periodvis mycket stormigt äktenskap.
Det Stig Hadenius främst fäster sig vid är att Gustaf V i nästan ett halvt sekel stod i spetsen för en nation som kännetecknades av stora sociala förändringar. De socialdemokratiska ledarna Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Östen Undén uttryckte i många sammanhang sympati för den gamle kungen.
Många kritiker placerade kungen ofelbart i högerburen och som varande tyskvänlig, vilket enligt Stig Hadenius inte är detsamma som att han sympatiserade med nazismens ideologi. Många ledande svenskar på den tiden var orienterade mot Tyskland.
I statsminister Tage Erlanders dagbok den 29 oktober 1950 står om kungen bland annat: "Stor var han väl knappast men skicklig och klok. Taktfull och glad över att vi visade att vi tyckte om honom."
Och så slutligen historien om gamle kungens senilitet. Säkert har du läsare hört historien - sann eller osann - om gamle kungens fråga vid begravningen av prins Eugen eller Folke Bernadotte, då den jaktintresserade kungen skulle ha frågat: När kommer älgen?
Fortsättningen är följande: När kungen blev klar över att det inte var en älgjakt utan i stället en begravning lär han ha frågat:Vet jägarna om det?
Stig Hadenius var tidigare i år på slottet och berättade för kungafamiljen om boken om nuvarande kungens farfars far. Historien om "älgjakten" kom åter upp. Men i hastigheten råkade Stig Hadenius säga att gamle kungen undrat om älgarna var medvetna om att det inte var jakt utan en begravning.
Så kan det gå med historier, sanna eller osanna.
Kolumnen