I mitten av 70-talet turistade vi i Gambia och bortsett från fenomenet att vissa av de tillresta singelkvinnorna måste ses som ingående bland pionjärerna inom svensk sexturism - här med färgade män som objekt - kunde vi konstatera en annan företeelse i samband med de lokala arrangemang som anordnades.
Exemplet gick under benämningen "Up the Gambia River" och var ett återkommande arrangemang, tidigare turister reste ju hem och nya tillkom.
I evenemanget ingick att utflyktsresenärerna blev fraktade per båt en bit uppför floden, fick gå i land vid en by, trakterades med någonting att äta till ackompanjemang av lokalt producerad låt och diverse övrig exotisk underhållning. Sällskapet - återbesök kunde till och med förekomma - fick sedan övernatta i hyddor innan det under påföljande dag fraktades tillbaka till utgångspunkten. I alltför många fall delade besökarna sedan ut fullständigt orimligt med dricks och gåvor till byinvånarna. Detta trots att man redan hade betalt rejält för utflykten och att en god ersättning för utförda tjänster hade utgått till byn som helhet. Men svensk, aningslös så kallad snällhet satt i högsätet, den lokala valutan var så "billig". Och så var man ju på semester.
Detta pågick ända tills researrangörerna insåg att förfarandet hade en förödande effekt på den lokala ekonomin. Invånarna i byn erhöll utöver vad som redan hade överenskommits orimligt mycket för ingenting och allt i fullständig obalans med vad som tjänades på övriga verksamheter i landet.
Nya resenärer beordrades - därför uttryckligen - att inte lämna dessa extra dusörer som så starkt kontrasterade mot "normalinkomsten".
Effekten blev anmärkningsvärd; Dricks och gåvor som snabbt hade kommit att uppfattas som en regelmässig naturlighet och vilka nu uteblev resulterade i en oförblommerad aggressivitet bland byborna, riktad mot gästerna. Jag gav företeelsen benämningen "Gambiasyndromet".
I dag ser vi flera, europeiska Gambiasyndrom där en av de mera tydliga exponenterna för ett beteende likartat det ovanstående utgörs av Grekland med dess icke-ekonomi.
Statsfinansiella, kulturella, moraliska och tekniska skillnader mellan medlemsländer kan inte hanteras inom en federationspåminnande verksamhet. Inte utan att reella, reala och centrala krafter tillsatts med mandatet att genomföra - inte bara snacka om - de imperativa sanktioner som erfordras för att hålla hela systemet, utan undantag, i finansiell balans.
Grekland utgör i nuläget ett av de mera förskräckande exemplen på odugliga reglermekanismer, men flera exempel finns. I stället för att rätta mun efter matsäcken och försöka återgå till en sund ekonomi startar grekerna upplopp och kravaller medan det inom övriga delar av EU:s medlemsländer diskuteras utformning av en "räddningsbank" där medel uppgående till 1 000 miljarder euro nämns för att lindra och balansera situationer där en felande part inte vare sig behagat inse situationens allvar, att de själva har varit vållande, respektive att de bör ta eget ansvar för att rätta till uppkomna missförhållanden. "Någon Annan", inte landet självt, skall hjälpa till och den negativa effekten av en sådan "räddningsaktion" blir flerfaldig; bland annat kan grekerna fortsatt köra sitt race, flera kan förledas till illusionen att Lyxfälle-leken kan lekas överallt. Det vill säga utom för dem som är med och betalar.
Den monetära unionen har blivit en flopp trots att den ursprungligen var baserad på ett så väl tänkt ideologiskt system, det vill säga den kol- och stålunion som bildades efter andra världskriget till förhindrande av ytterligare konfrontationer mellan Frankrike och Tyskland. Nu har rötterna ruttnat på grund av ansvarslöshet, nationell prestige, girighet och politisk impotens. EU har blivit en oformlig koloss som utöver allt annat kan uppträda i rollen av ett resande, synnerligen välbetalt teatersällskap bland annat i samband med de månatliga förflyttningarna mellan Bryssel och Strasbourg och det är du och jag som betalar. I slutändan.
Avslutningsvis; Snacket om nyttan av en gemensam valuta i internationella affärssammanhang kan enkelt avfärdas. Lösningen består i att leverantören valutasäkrar i en av vederbörande själv vald valuta och så är den saken enkelt biff!
Så har man gjort tidigare och allt nytt måste inte vara bäst.