DEBATT: Fyra år är bara början för USA i Irak

Fyra år är ingen lång tid. I USA kan beslutsfattare och opinionsbildare inte gömma sig i något glömskans töcken för att slippa förklara skillnaden mellan stämningen i mars 2003, när de flesta tyckte att det var att det var rätt och riktigt att gå i krig för att avlägsna Saddam Hussein från makten, och stämningen i dag, när "Mission Accomplished" - uppdrag utfört - förvandlats till partnerskap i ett inbördeskrig.
Åtminstone sedan FN-högkvarteret i Bagdad sprängdes i luften i augusti 2003 har Irak diskuterats i termer av ett misslyckande, för USA, men även världssamfundet.
Men misslyckandet för FN började inte 2003. Saddams regim hade sedan begynnelsen varit en utmaning mot vad FN står för - hans terror mot den egna befolkningen, hans angrepp på Iran 1980, ockupationen av Kuwait år 1990. Saddam fortsatte efter nederlaget 1991 att vända både sanktioner och olja- mot- matprogrammet till sin ekonomiska och politiska fördel, i kampen mot inre motståndare, mot kurderna - och FN:s vapeninspektörer.

"Fyra år efter att detta krig började är kampen svår, men den kan vinnas. Den kommer att vinnas, om vi har modet och beslutsamheten att hålla ut till slutet." Så hette det i ett kort tal av president George Bush inför fjärde årsdagen av krigsutbrottet.
Presidenten sade att sådana utmaningarna är kan det vara frestande att packa ihop och resa hem. Men då kan terroristerna få en bas i Irak av det slag de hade i Afghanistan. "Detta kan inte tillåtas hända, av hänsyn till det amerikanska folkets säkerhet".
Bush har haft framgång i två val, 2002 och 2004, till stor del därför att väljarna sett honom som bäst skickad att trygga deras säkerhet. I valet i höstas skedde ett skifte. Även när de ursprungliga argumenten för krig visat sig ihåliga hade väljarmajoriteten dittills varit redo att riskera soldaters liv i Irak, för den goda sakens skull.
Men man ville inte se dem som nära nog andras marionetter i ett inbördeskrig.

Det sägs att Bagdad blivit lugnare sedan i höstas. Tidigare och aktuella insatser skulle ha sänkt våldsnivån. President Bush upprepar sin tilltro till shiamuslimske premiärministern Malikis förmåga att samarbeta med sunniter och kurder, samtidigt som extremisterna bekämpas. Vita huset förnekar att inbördeskrig pågår.
Men inbördeskrig är det, skriver James D. Fearon, professor vid Stanford University, i en artikel för prestigetunga utrikespolitiska tankesmedjan Council on Foreign Affairs.
Oavsett om USA:s styrkor stannar eller reser hem, lär Irak söder om de kurdiska områdena alltmer likna Libanon under dess långa inbördeskrig, 1975-1990. Den verkliga makten blir lokal. Den etniska rensningen fortskrider. Lugnare perioder kommer att växla med större kampanjer, med inblandning av främmande makter.
De flesta inbördeskrig de gångna 50 åren har slutat med seger för en sida, påpekar Fearon. I några få fall har man lyckats nå fred genom att dela på makten. Men i Irak anser de väpnade grupperna bland sunniter och shiiter alltjämt att de att kan ta hela makten - när USA försvinner.
"Att dra sig ur gör sannolikt en dålig situation värre. Tålmodigt, uthålligt engagemang av USA, med gradvis minskande militära styrkor, kan alltjämt hjälpa Irak att röra sig åt rätt håll." Så avslutas en kommentar i tidningen Washington Post, som självkritiskt granskar sitt ja till kriget i mars 2003.

Debatt: Fyra år är bara början för USA i Irak