TV-programmet Agenda är inte vad det en gång var. Det beror inte på att nuvarande programledare inte sköter sitt arbete. Den främsta anledningen till att programmet aldrig mer kan bli sig likt är att Lars Adaktusson inte längre är programledare. Även om det är flera år sedan han slutade på SVT kan jag fortfarande reflektera över det när Agenda drar igång på söndagarna.
För ett par veckor sedan utkom Lars Adaktussons memoarer - Världens bästa story - på Ekerlids förlag och i den ger han en inblick i vad som försiggått på statstelevisionens redaktioner där han arbetat under lång tid. Om strider och vänskaper, om möjligheter och krav. Han ger också sin bild av hur det var att gå över till en privat aktör, TV8 och reflekterar mycket kring journalistik och det journalistiska uppdraget som sådant. Boken är en resa, både tidsmässig och geografisk. Läsaren får följa med till hans uppväxt, till hans familjeliv, till Småland och till många destinationer runt om i världen dit hans uppdrag som utrikeskorrespondent tagit honom.
Memoarboken är i stora delar givetvis en tillbakablick på sådant som varit, men - vilket är bokens främsta förtjänst - också en blick framåt.
Han är mycket tydlig i sina ståndpunkter, det gör att memoarens form på ett mycket positivt sätt emellanåt skiftar till debattbokens. Det handlar om alltifrån Public Service framtid och om hur det uppdraget ska kunna förändras och vidgas, till hur regeringarna - både den tidigare socialdemokratiska och den nuvarande borgerliga - skött ärendet med den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak (som för övrigt i veckan suttit fängslad i tio år). Att Adaktusson är en person med ett brinnande engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter ger han uttryck för genom hela boken, inte minst i kapitlet som handlar om omvälvningarna i Östeuropa för omkring tjugo år sedan och hans tid där.
Hans kristna tro gör sig också påmind. Frimodigt ger han sig i kast med att markera mot sina kollegor av 68-generationen - rader väl värda att citera: "I spåren av 1960-talets vänstervåg blev troende personer ett slags legitima måltavlor i medierna, de sågs som ideologiska motståndare och omfattades inte av den tolerans som högtidligt förkunnades i den egna läran. Mot den bakgrunden är det intressant att se hur stora delar av journalistkåren välvilligt lyft fram en samling ateister som gett sig själva epitetet ?Humanisterna?".
En annan intressant betraktelse gör Adaktusson kring hur Alliansen och i synnerhet Moderaterna utvecklats under Fredrik Reinfeldts tid som partiledare i pragmatismens anda.
De goda siffrorna till trots tror han att politiker med idéer och visioner har framtiden för sig: "För vad hjälper det egentligen en politisk rörelse, eller en regeringsallians, om den vinner hela världen men förlorar sin själ". Ord att ta till vara för moderater i begrepp att anta ett nytt idéprogram.
En av Sveriges mest erfarna journalister och korrespondenter har skrivit sina memoarer. Det skulle givetvis kunna bli en lång och torr uppräkning av alla prominenta personer denne träffat, alla resor denne gjort och alla fantastiska reportage denne genomfört. Så gäller inte för Adaktussons bok.
Visst beskriver han världshändelser, konflikthärdar och oroligheter han varit med om, men med ett högst medmänskligt perspektiv och med en känsla för vad de stora världshändelserna gör med den lilla människan.