Bakom mig kunde jag höra hur de skrek, troligtvis beordrade polisen oss att stanna, men vi ökade farten. I början hade vi gått hastigt men så fort vi kom runt hörnet började vi springa. Jag sprang för allt vad benen bara och adrenalinet pumpade.
Framme vid korsningen lyckades en av oss stoppa en minibuss just som det blev grönt. Han växlade några snabba ord med chauffören och vi slänger oss hals över huvud in i den redan överfulla minibussen. Efter 20-30 minuters färd blir vi avsläppta på andra sidan staden, faran är över för tillfället.
Jag brukar inte springa från polisen men ingen av oss hade någon lust att bli gripna för att en av oss hade på sig en liten pin med texten: Jag står för frihet. Det kan väl inte stämma tänker ni säkert, man kan ju inte bli gripen för det! Nej inte i Sverige, men det här utspelade sig i Vitryssland - Europas sista diktatur. Och polisen som jagade oss tillhörde inget mindre än den fruktade säkerhetspolisen KGB.
Väl i säkerhet reagerade vi alla olika. En i gruppen grät, en skakade och jag försökte avdramatisera det hela genom att skoja om att man i vart fall inte kunde klaga på polistätheten i Minsk. Vi kom snabbt underfund med om att det här var vardagsmat för oppositionen och försiktighet och hemlighetsmakeri var A och O i deras arbete. Om man blev påkommen med att hjälpa oppositionen kunde det i bästa fall leda till att man själv och hela ens familj blev svartlistad och förlorade sitt jobb. I värsta fall blev man misshandlad och fängslad på obestämd tid. Trots detta kämpade den demokratiska oppositionen på för demokrati, fria och rättvisa val, likhet inför lagen, yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet. Sådant som vi i Sverige tar för givet. Ett tag trodde man att den orangea revolutionens frihetsvindar skulle sprida sig till Vitryssland, men den blev snabbt och brutalt nedslagen.
Jasminrevolutionens frihetsvindar blåser just nu ut från Tunisien, där medborgarna fick nog av sossarnas systerparti, ut över hela arabvärden där tusentals nu demonstrerar för fria val. I Egypten är en annan socialist, Hosni Mubarak föremål för demonstranternas ilska.
Jag delar demonstranternas krav på yttrandefrihet och fria och rättvisa val, men vill ändå höja ett varningens finger. Det finns en tendens vilket vi har sett allt för många gånger vid revolutioner, att man i en vilja att förändra snabbt, byter ut en diktator mot en annan.
Den enda lösningen är att man, likt i Tunisien, bildar en övergångsregering med samtliga partier i för att i lugn och ro hålla nyval. Men än viktigare är att det skapas förutsättningar för en demokratisk utveckling. Demokrati förutsätter maktdelning och ett starkt civilsamhälle, annars ligger vägen öppen för en totalitär utveckling.
I Vitryssland och Ukraina hade oppositionen en tydlig demokratisk och västvänlig approach. Det är inte fallet i Egypten, där är den i bästa fall splittrad.
I värsta fall väljer folket en kandidat från islamistiska Muslimska brödraskapet och byter en "kall fred " med Israel mot religiös diktatur, sharialagar, rasism och terrorism. Vad det egyptiska folket vill kan endast framtiden utvisa. Men jag är rädd att SÄPO kommer ha skäl att se över sin beredskap.