Skillnaden med den boken mot annan litteratur som täcker ämnet, är att den här i stället för inställsamma intervjuer och smickrande bildreportage i princip har samlat allt dåligt som går att få fram om personen i fråga.
Det är viktigt att vi granskar statsmakten, inklusive de personer som ingår där och vad de gör. Den möjligheten utgör en hörnsten i vår demokrati och ska få ske obehindrat av såväl enskilda som journalister, författare och andra. Statschefen, förtroendevalda och andra politiska företrädare innehar ansvarsfulla positioner och får som sådana acceptera att tåla kritik. Även kritik som ibland leder till att starka konsekvenser - som till exempel den massiva kritik som ledde till att både en och två ministrar fick gå under alliansregeringens förra mandatperiod till följd av medias hårda granskning.
Samtidigt kan man fråga sig om reaktionerna som följt på bokens utgivning står i proportion till det nyhetsvärde som måste tillskrivas den samling av anekdoter och spekulationer om en offentlig persons privatliv som boken trots allt utgör. Inte minst när det handlar om spekulationer som framhålls till synes utan grunder, med kriminella element som angivna ursprungskällor.
Det har med fog lästs in andra motiv än de rent uppenbara i turerna kring boken - som kritik mot Sverige som konstitutionella monarki. Där finns skäl för problematisering och utrymme för invändningar. Även för kritik mot sättet som hela historien har hanterats på av vederbörande.
Men att med osaklig kritik på spekulativ grund söka omkullkasta ett välfungerande styrelseskick kommer helt enkelt aldrig att bli ett värdigt sätt att föra en seriös debatt på i ett demokratiskt samhälle. Det är en reflektion som borde kunna delas av alla - oavsett personlig syn på statschefsämbetets utformning och tillsättning i närmare detalj.
Vad vi fria medborgare kunde vara desto mer motvilliga mot, det är utvecklingen mot blind tilltro till förmågan hos felfri politik att lösa alla våra problem med felfria politiker och felfria företrädare. Detta vore att omyndigförklara oss själva.
Att ha en positiv människosyn, med tilltro till människans inneboende förmåga, det är bra. Men att kräva total felfrihet av andra människor, och döma och fälla dem vid första bästa spekulation, det är en annan sak. En sådan syn kan aldrig bli hållbar.
Kan vi inte inse det är det kanske inte först och främst våra statsöverhuvuden som ska betraktas som motvilliga, utan vi själva. Detta i egenskap av fritt tänkande medborgare.