Ryssland har uppträtt otillständigt mot Ukraina i frågan om ett avtal om associering med EU. Någon förvånad? På samma sätt har ju regimen i Moskva uppträtt mot andra tidigare sovjetrepubliker när de visat tecken till självständighet. Och vad annat är att vänta av en regim som uppträder otillständigt mot sina egna medborgare? Detta sagt – EU gör rätt i att trots bakslag inte ge upp Östliga partnerskapet.
Partnerskapet är ett erbjudande, precis som EU:s försök att utveckla ett partnerskap med Ryssland är det. Det gäller bara att EU är lika uthållig med sin mjuka makt som nyimperialisten Vladimir Putin med sin hårda. Putins vision är Moskva som centrum i en ny eurasiatisk union som efterföljare till tsarens och Stalins välde. Då är Ukraina en nödvändig beståndsdel. Det började för länge sedan.
Efter ett krig med Polen tog tsaren i Moskva år 1667 kontrollen över nuvarande östra Ukraina, inklusive Kiev, huvudstad i det äldsta ryska riket. Efter ett krig med Sverige, med som utropstecken Karl XII:s nederlag vid ukrainska Poltava 1709, nådde tsarväldet fram till Östersjön. Dessa krig etablerade Ryssland som stormakt. Ryska attityder till Ukraina är omöjliga att förstå utan den historiska bakgrunden.
I Ryssland behöver man inte vara extremnationalist för att tycka att Carl Bildt och dennes polske kollega Radek Sikorski, 2008 initiativtagare till Östliga partnerskapet, avsåg att vinna åter det svenskar och polacker förlorade till tsaren för 300 år sedan.Med i partnerskapet, mer eller mindre seriöst, är Vitryssland, Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och så Ukraina. Men till skillnad från förr handlar det ju inte alls om att flytta några gränspålar. Nej, det var ur Putins synvinkel mycket värre än så. EU vill ju främja samarbete på grundval av demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. EU anser att sådana företeelser är i allas intresse.
Kruxet är att de flesta av dagens ledare öster om EU har en annan syn på vad som ligger deras intresse. Putin skulle inte sitta säkert vid makten i sin så kallade ”suveräna demokrati” ifall Ukraina, i dag ett av Kreml manipulerbart ekonomiskt och politiskt konkursbo, i stället blev en modell för hur Ryssland, och Vitryssland, skulle kunna förändras till det bättre.
Nu är man västeröver i EU på sina håll i tysthet nöjd med utvecklingen kring Ukraina. Låt ryssarna ta hand om det ekonomiska moraset, sägs det. Och även om Kremls agerande fördöms anser några att vägen till Kiev hur som helst måste gå via Moskva.
Det är beklagligt att det inte blivit så bra som det borde i EU:s östra grannskap, och hade kunnat bli, med andra ledare. Men det finns alls ingen anledning att ge upp. Det ska inte stängas dörrar och brännas broar. Det kommer en tid, efter Lukasjenko, Janukovytj och Putin.