Jag har just kommit hem efter en längre militärövning på Gotland inför att vi ska åka till Afghanistan med den 23:e fortsättningsstyrkan, FS23. Sverige har under snart ett decennium på inbjudan av den afghanska regeringen och tillsammans med många andra länder inom ramen för ISAF bidragit och varit med att utveckla säkerheten i landet.
Denna gång är det I19 i Boden som är ansvariga men det är män och kvinnor från hela Sverige som med olika yrken och befattningar kommer att lösa våra uppgifter i Afghanistan.
Den militära miljön föder på ett naturligt sätt många existentiella frågor, man måste som soldat på något sätt göra upp med sig själv, tänka tankar kring liv och död.
Vad händer om jag blir skadad? Vad händer om jag blir dödad? Finns det ett evigt liv eller är allt bara ett utslocknande? Hur förhåller jag mig moraliskt och hur kan jag leva med vetskapen om att jag i strid dödat en annan människa? Detta tillsammans med frågor kring hur det går för dem där hemma, för livskamrater, barn och föräldrar?
Fältpräster inom försvaret är en gammal tradition och har varit reglerat sedan 1535 med Gustav Vasas sjökrigsartiklar.
Nu är det min tur att utöva denna tjänst för de 500 svenska soldaterna i Afghanistan, ett uppdrag som stämmer till eftertanke och allvar.
Samtidigt är det ju så att döden också finns här hemma, inte bara där borta. Det är egentligen det mest naturliga man kan tänka sig, vi vet alla att vi en dag ska dö och ju längre vi lever, desto närmre döden kommer vi. Trots detta är döden många gånger något vi sällan talar om, varken privat eller offentligt. Döden skrämmer oss. Döden göms undan på institutioner och många människor har aldrig sett en död. Samtidigt överöses vi med underhållningsvåld genom film och tv-spel, jag undrar vad det gör med oss?
Vi får så åter fira påsk, detta heliga drama och koncentrat av existentiella frågor kring gemenskap och ensamhet, förräderi eller trohet, liv och död.
Jesus gestaltar med sina sista dagar i Jerusalem all mänsklig erfarenhet. Han visar på ett mönster i tillvaron som också kan få bli vårt - att gå från död till liv. Det är detta som är påskens hemlighet och kärna - förvandlingens möjlighet mitt i det mörka och svåra, i döden finns också livet. Det är en erfarenhet som jag tror många av oss har gjort i livet, inget liv utan död men heller inte någon död utan liv.
Detta funderade jag mycket över själv och i samtal med soldater under våra dagar i det karga gotländska landskapet. I den förr så mörka och döda jorden började det åter att spira, blåsippor som försiktig letade sig upp mot solen, knoppar som sakta gav sig till känna. Värme mot våra kinder - det är vår! Kanske en bild av den eviga vår som en gång väntar.