Från Bosnien till Reykjavik
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ibland i mediarapporteringen om politiska flyktingar pekas ständigt på problemen och svårigheterna. Alltför sällan tycker jag lyfts de många positiva exemplen fram. Jag tror att Zulmir Becevic avgjort tillhör dem.
Zulmirs berättelse om hur hans mamma och pappa fattade beslut om att söka politisk fristad i ett nytt land - Sverige - är gripande. Han berättar hur bosnisk-serbiska mammor kom till hans skola och hämtade sina barn (de hade fått förhandsinformation om bombningar mot deras stad i norra Bosnien).
"Jag minns, när min mamma bara kom in i skolan och tog mig därifrån. Hon såg rädd men samlad ut. Senare under dagen bombades delar av stan".
Zulmirs pappa köpte en liten buss, med vars hjälp de under fem dagar tog sig upp genom Europa med stopp i Skopje, Zagreb och Wien - innan de nådde fram till Ystad.
"I Ystad fick jag för första gången i mitt liv ligga i Ikea-sängar och äta med plastbestick. Och framför allt fick vi riktigt sova ut".
Efter ett par dagar fick familjen fortsätta till Skillingaryd och Värnamo, där många bosnier och albaner då bodde. Och sedan slutligen till Falkenberg på västkusten. Efter ett år fick de uppehållstillstånd och efter fem år svenskt medborgarskap.
Zulmir säger att hans stora lycka var att han hamnade i en gymnasieklass som ende utländske eleven. Vilket gjorde att han lärde sig svenska perfekt. Efter ett par år kom Zulmir till samma skola i Falkenberg som musiklärare - en något ovanlig vändning kan man tycka.
Zulmir har många kloka funderingar om flyktingmottagande. Han eller hans familj känner inte att de blivit otrevligt bemötta under den första tiden i Sverige.
"Jag ställer mig ofta frågan hur Balkan skulle ta emot hundratusentals svenskar om de kom dit ? I det perspektivet tror jag Sverige skött sig bra".
Zulmirs pappa har ständigt upprepat president Joseph Bros Titos ordspråk för framgång: "Plugga, plugga,bara plugga".
När Zulmir besöker sitt ursprungsland Bosnien blir han ofta både lycklig och olycklig. Lycklig över att få se sitt barndomsland igen men också nedstämd över att se hur långt landet Bosnien har kvar i samhällsbyggandet.
Zulmirs kandidatuppsatser vid Växjö universitet har inte oväntat handlat om konflikten i Bosnien och också den segslitna konflikten mellan Ryssland och Tjetjenien.
Zulmir vill fortsätta att studera freds- och konfliktforskning. Men han vill också i framtiden få tillfälle att arbeta på fältet för att undvika och dämpa konflikter oavsett religion och etnisk bakgrund.
Ett första bra tillfälle får Zulmir Becevic i mitten av april vid ett seminarium i Reykjavik arrangerat i anledning av förra presidenten Vigdis Finnbogadóttirs 75-årsdag. Temat för ett av seminarierna är om de ungas dialog. "Vilka är barriärerna och hur skall vi unga rädda freden?" är några av frågorna.
Jag tippar att Zulmir med sin bakgrund har mycket att ge i en sådan diskussion.
Resan inleddes mot Ystad för tretton år sedan i en skakig buss tillsammans med mamma och pappa. Den resan har nu fortsatt ända till Island.
Kolumnen