Förväntningar på valet i Irak
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ty det kommer de att göra, till skillnad från den sorts röstning nu levande generationer vant sig vid sedan en militärkupp 1958. Den satte punkt för en period av brittisk dominans sedan första världskriget. I dess hägn hade politiken och åsiktsbildningen organiserat sig med inspiration från väst.
1950-talet var en tid då det var på modet i Mellanöstern att kasta ut demokratin med badvattnet, att säga nej till en ordning som förknippades med förnedringen under det europeiska väldet och senast av nederlaget i kriget mot den nya staten Israel.
Sedan dess har val, i de stater som anammat detta moderna påfund, gått ut på att bekräfta makthavarna.
I Irak handlar det aktuella valet också om bekräftelse, men nu av en demokratisk ordning. Kurdiska väljare väntas bekräfta den allians som delar på makten i det i praktiken självstyrande irakiska Kurdistan. Shia-muslimerna, 60 procent av hela befolkningen, väntas ge överväldigande stöd till en brokig allians som rymmer sprängstoff men håller ihop mot yttre fiender.
Men valet tippas ändå innebära förändring. Sunnimuslimerna, 20 procent av befolkningen och den grupp både turkarna, britterna och sunnimuslimen Saddam Hussein satsade på, uteblev i stor utsträckning från valet i januari. Deras ledare bytte fot när det var dags att folkomrösta om den nya grundlagen. Provinserna med sunnimuslimsk majoritet röstade nej, men inte så kraftigt att det stoppade grundlagsförslaget. Nu har de sunnimuslimska ledarna, med undantag för de värsta våldsextremisterna, gått vidare på linjen att deltagande i den demokratiska processen är bästa sättet att trygga gruppens intressen.
Världen har sett flera exempel - Balkan, Afrika - på hur jämförelsevis fredliga val följs av våld, när resultatet tydliggör skiljelinjer och uppfattas som en provokation. Även om det i stabila demokratier är vanligt att man röstar efter olika slags grupptillhörighet så anses det illavarslande för Iraks framtida funktionsduglighet om landet tredelas så tydligt som befarat.
USA medger att man misstog sig på styrkan i viljan hos kurder och shiamuslimer att få kontroll över det egna ödet. Iraks kurder vill aldrig mer riskera att styras av araber och shiamuslimerna inte av sunniter som förföljt dem i över tusen år. I modern tid exempelvis wahabiterna i Saudiarabien och extrema sunniter, typ talibanerna i Afghanistan.
Det blir intressant att se hur det går för partier och politiker som inte tydligt knyter sig till en etnisk grupp eller en av islams huvudriktningar.
Erfarenheten av arabisk politik de gångna hundra åren är att fredligt reformistiska och demokratiska krafter kommit till korta mot olika slags auktoritära krafter. En tungt vägande orsak är att arabiska liberaler förknippas med de skändliga västmakterna.
Den sorts arabiska opinionsbildare som går hem i väst tycks just därför ännu ha det motigt i sina hemländer. Ett exempel är valet i Egypten nyligen. Den liberala opposition som modigt protesterat mot Mubarakregimen sedan ett år tillbaka kom helt bort, jämfört med islamisterna.
I Irak har USA skruvat ned sina förväntningar om vad som kan uppnås. Irak ses inte längre som en fyrbåk för demokrati. För USA:s prestige handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan - att Irak förblir ett land, att var och en av de tre parter som lär kalla sig segrare förmår kompromissa med de andra. (SNB)