Förr skattades poesi högre än korgboll
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Är det så att vi håller på att dela in oss i rika och fattiga på allvar? Det finns signaler som tyder på att rika blir rikare och fattiga blir fattigare över hela världen. Skandinavien har alltid varit förhållandevis jämlikt, utom när det gäller pensioner och bonusar, men visst börjar det synas här också?
Ett annat land där det verkligen börjar märkas är Japan. Vi talar med förakt respektive längtan om det trygga svenska madrasserade folkhemmet men det var ingenting emot det japanska systemet där människorna gick direkt från skolan och in i en livslång anställning på ett företag. Så är det inte längre och många börjar beklaga det. Där talar man numera om att tillhöra "kachigumi" ("vinnande laget") eller "makegumi" ("förlorande laget"), läser jag i Time.
Idag lever 15 procent av de Japanska hushållen i fattigdom (enligt definitionen att de tjänar hälften, eller mindre, av den genomsnittsliga inkomsten). I Skandinavien är det fem procent som lever i fattigdom. Samtidigt tjänar den bäst betalde löntagaren i Japan, 46-årige Tatsuro Kiyohara, 100 miljoner dollar (= 758 miljoner kronor) om året. Det vill säga att en person som "bara" tjänar 250 000 kronor om året skulle få hålla på och arbeta i 3 032 år för att komma upp i samma summa.
Jag har ingen aning om hur mycket Tatsuro Kiyohara jobbar, men jag tycker ändå att det är helt uppåt väggarna.
Lika tokigt är det när en av de högst betalda korgbollsspelarna i amerikanska ligan tjänar mer på en vecka än vad jag gör på ett helt livs lönearbete.
Surt, sa räven, kanske någon tycker, men jag har inget emot att hårt arbetande människor som utvecklat sina talanger tjänar mycket pengar. Det är bara omåttligheten jag inte tycker om.
Det är tur att jag inte riktigt förstår hur mycket pengar det handlar om, för när det börjar röra sig om summor som David Beckhams kontrakt inbringar så förstår jag helt enkelt inte hur mycket pengar det är, det övergår min horisont och det är väl bra för nattsömnen och blodtrycket.
Förresten är fenomenet inget nytt under solen. Det är bara vad som värdesätts som varierat under årens lopp.
En gång i världen, på vikingatiden, uppskattades poesi så till den milda grad att det kunde ge snabba rikedomar helt i klass med Tatsuro Kiyoharas och David Beckhams. En god skald som framförde en väl sammansatt drapa vid rätt tillfälle, inför rätt person kunde komma till kalaset som en vanlig roddare och gå därifrån som en ytterst välbärgad man.
Korgboll däremot var inte lika högt prisat på den tiden...