DEBATT: Förgiftar Europa även i döden

Slobodan Milosevic var ett gift för Europa medan han var i livet, och efter hans död i cellen i FN-häktet i Haag i lördags fortsätter hans verk att förgifta Europa. Det är som om det inte vore nog med allt det lidande han bragte över serber, kroater, muslimska bosnier, albaner och alla andra folk i det som var Jugoslavien. Med sina konspirationsteorier försöker hans anhöriga från exilen i Moskva, sovjetnostalgiker och krafter i hemlandet att torpedera det projekt som den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov en gång gav namnet "Europas gemensamma hus".
Trots all osäkerhet fanns det i Europa för femton år sedan en övertygelse om att "väst" och "öst" inte längre var politiskt åtskiljande begrepp, utan att man i alla fall nästan var överens om betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter och om att sträva efter att etablera objektiva sanningar om historien.

Det där betydde ingenting för Milosevic när Kosovofrågan gav honom chansen att förvandla sig från grå politruk till serbernas nationella ledare. I stället för att lyssna till signalerna om samarbete och försoning utnyttjade han urgamla serbiska känslor av att stå inför ett existentiellt hot till att ta över den politiska agendan. Han avskaffade självstyret både i albandominerade i Kosovo i söder och i Vojvodina i norr, med dess befolkningsmosaik.
Milosevics agerande på hemmaplan stärkte de krafter i Slovenien och Kroatien som inte ville vara kvar i ett Jugoslavien styrt från Belgrad.
Milosevic bytte fot. Andra republiker kunde lämna Jugoslavien men i så fall utan de områden där det bodde serber.
Det som sedan hände blev Europas största tragedi sedan andra världskriget.
1990 var Jugoslavien ett jämförelsevis välmående land, på väg att knyta nära band till EU. Nu har politiken raserat ekonomin i Serbien och Bosnien. Till Serbien har flera hundra tusen människor flytt från Kroatien och Kosovo, dit de inte kan eller vågar återvända. Många bosnier förblir skingrade över världen.
Milosevic, uppbackad av hustrun Mira Markovic, gjorde vad han ansåg främja den egna makten. Å ena sidan kunde det han gjorde och inte gjorde leda till outsägligt lidande. Å andra sidan manade han ganska tidigt, förgäves, bosnienserbernas ledare att nöja sig med vad de vunnit och gå med på utomståendes fredsplaner. 1995, efter Srebrenica och Natobombningar, hade han inga problem med att skrota sitt storserbiska projekt. Han kompenserades av att känna sig erkänd och respekterad som en av tre postjugoslaviska aktörer vid fredsmötet i Dayton.

Trots alla bevis om motsatsen försökte väst hantera Milosevic som i alla fall en person man kunde göra affärer med. Först med Kosovokrisen 1998-99, Haagtribunalens åtal och att han drevs från makten i Belgrad efter valet år 2000 kom Milosevic att ses som omöjlig.
Serbien är kluvet till Milosevic. Han lovade fred och välstånd. Det blev krig och fattigdom. Korruptionen kring vänner och familj födde förakt för hans person. Men skulden för sitt elände lägger många serber också på USA och EU. Genom att dö som fånge i Haag förvandlas Milosevic på ett perverst sätt till martyr för just de föreställningar som betytt Serbiens olycka. Den onda cirkelns krafter kan åter stärkas.

Katastrofen i Jugoslavien växte en gång fram under radarn. Väst var fullt upptaget med omvälvningen i Sovjetunionen och Gulf-kriget 1990-91. När EU började agera 1991 krossades goda föresatser och naivitet mot en våldsam verklighet.
Det sägs att Slobodan Milosevics död inte betyder så mycket - utöver att en dom aldrig fälls - och att världen gått vidare. Så sant. Och så fel. Ty det finns andra Milosevic därute, ledare redo att gå över lik för att tillskansa sig makten. Frågan är om Europas demokratier nu vet bättre hur sådana stoppas.
Som i Vitryssland.

Debatt: Förgiftar Europa även i döden