Få transportslag har ett lika starkt symbolvärde som järnvägen. Såväl fascister som kommunister har hänvisat till förmågan att få tågen att gå i tid som argument för sina totalitära ideologier. För den rödgröna oppositionen symboliserar järnvägen drömmen om ett förlorat folkhem där det offentliga skötte allt, från infrastruktur till barnpassning och restauranger.
Men också bland liberaler har järnvägen ett starkt symbolvärde. Det var privata bolag som byggde ut järnvägsnätet, först i Storbritannien och USA, men även i Sverige byggdes linjerna bortom stambanorna av privata finansiärer. Det var inte heller någon slump som den objektivistiska filosofen Ayn Rand valde en järnvägsentreprenör till hjältinna i sitt liberala epos Atlas Shrugged.
I Sverige har frågan om järnvägarnas underhåll blivit en extra het potatis under de gångna årens vintrar. Årtionden av eftersatt järnvägsunderhåll börjar nu ta ut sin rätt i form av krånglande växlar och signaler. Myndigheten Trafikverket och helstatliga bolaget SJ skyller på varandra. Resenärerna rasar. Alliansregeringen skyller på socialdemokratiska regeringar och oppositionen skyller på alliansen. Att något måste göras är dock alla överens om.
Men att järnvägen är illa underhållen och att samarbetet med Trafikverket tycks lämna en del i övrigt att önska rättfärdigar emellertid inte hur SJ behandlar sina kunder. Man kunde ju tänka sig att den utbredda frustrationen hos resenärerna över ständiga förseningar och inställda tåg skulle göra företaget mer benäget att upprätthålla en god servicenivå. SJ har emellertid konsekvent valt att gå i motsatt riktning. Alla som åker tåg någorlunda regelbundet vet vilket lotteri prissättningen utgör. Det enda som man vet säkert är att de som blir mest skinnade är jobbpendlarna, det vill säga de trognaste kunderna.
Möjligheterna till kompensation för förseningar och inställda tåg har också kringskurits de senaste åren. Den så kallade resegarantin är inte mycket värd. När nu SJ som grädde på moset väljer att helt avskaffa möjligheten att köpa biljett ombord på tågen är det många som gått i taket. Den som stiger ombord utan giltigt färdbevis skall tvingas böta upp till 1 900 kronor.
Företagsledningen försvarar denna ytterligare serviceförsämring med att det är så få som köper biljett ombord. Om så är fallet kan det rimligtvis inte heller vara något stort och tidsödande problem. Från resenärernas perspektiv är det emellertid inte själva sakfrågan som upprör utan att det är ytterligare ett slag i ansiktet från ett företag som flera gånger i veckan gör livet surt för en.
Det finns dock ljuspunkter i det svenska tågmörkret. Det lilla företaget Skandinaviska Järnbanor har rustat upp ett gammalt intercitytåg som de kör dagligen mellan väst- och östkusten.
Mig veterligt brukar de inte vara försenade. Priserna är fasta och lägre än SJ:s. De har en restaurangvagn med riktigt kök där maten lagas ombord. Men, det är klart, man kan ju alltid skylla på Trafikverket.